Drømmediedret, Korståget och Vest(v)eggen på Stetind i sällskap med Herr Ropegun

Efter två veckor i Chamonix som avslutades med en rejäl magsjuka så hann jag återhämta mig lite i Kalmar innan jag var tillbaks i Narvik för att ut och härja med Per som avslutat sitt sommarjobb som solcellstillverkare på en av Narviks fabriker. Av magsjuka blir man lättare men å andra sidan i dålig klätterform. Detta kompenserades dock av att Per var taggad till tusen och troligtvis hade lyckats få upp mig för vilken klätterled som helst. När jag anlände måndag eftermiddag blev jag serverad spaghetti och köttfärssås och övertygad om att en lugn kväll borde bytas ut mot en första repetition av Drømdiedret som etablerats sommaren innan av Tobias och Janne. Tobias och Janne har sedan dess innerligt bedyrat dess förträfflighet. Sagt och gjort så satte vi oss i bilen och körde ner mot Stetind. Turen är på ca 5 repor och går mittemot Stetind. Nu var det ju så att denna sommaren varit väldigt blöt och vi också blivit informerade om att Diedret eventuellt kunde ta lite tid på sig att torka upp. Men efter några dagars fint väder så övertygade vi oss om att det säkert var om inte snustorrt så i alla fall ganska torrt. Efter att ha trasslat oss upp till insteget så var också förstarepan blöt, men det var väntat eftersom den alltid är blöt. Längre upp tyckte vi det såg lovande ut. Per tassade upp på svat bredvid diedret istället och jag följde efter. För att upptäcka att det kanske inte var riktigt så torrt som vi hade fått för oss. Men skam den som ger sig. Efter att ha dragit i det mesta, sladdat på blöt mossa, krupit in i leriga hörn och sprickor, hissat, pendlat, dragit i rötter och slutligen gjort en minst sagt spännande travers med händerna i enbuskar och fötterna på blött sva så stod vi på toppen av leden. Istället för att komma med en lång klagosång så tänker jag bara ge det enkla rådet: Klättra Drømdiedret när den är torr! Det positiva jag kan säga i nuläget var att nedstigningen var bra.

Per tassar upp på svaet bredvid 1:a repan för att komma in i diedret.

Intet ont anades om vad som komma skall.

Här var det faktiskt lite torrt. För det mesta var det mer som på klippan under. Svart slajm.


Per i närkontakt med träd på den avslutande traversen.

På tisdagen blev det cragging på Haugfjell. På kvällen var det så dags att börja smida morgondagens planer. Vi bestämde oss för en 32 replängders tur på Gagnesaksla som enligt nya föraren ska ha "world class crack climbing" på mittenreporna. Tyvärr var vi lite ignoranta vad det gäller vädret och tolkade optimistiskt nog "molnigt" som att vi inte skulle klättra i solsken. När vi vaknade visade det sig att vi befann oss i ett moln. Efter att ha gjort en mer grundläggande undersökning av väderutsikterna bytte vi helt enkelt klätterområde och satte oss åter i bilen för att köra ut till Lofoten och Korståget på Presten. På Loften var det torrt men blåsigt. Vi knallade upp till insteget och satte igång. Personligen tyckte jag att de första fyra reporna upp till Storhylla var mest klättervärde, men Per var väldigt begeistrad över 7:a repan ovanför. Detta kan möjligtvis ha något att göra med att Per faktiskt ledde upp den, medans jag fick bli delvis upphissad för att ta mig förbi. Det hela avslutades med några replängder i en lös groove. Väl på toppen deklarerade Per att den absolut bästa vägen ner var i en ränna till climber's right om Presten. Att gå den långa vägen runt Festvåg var bara onödigt. Väl nede en bit i rännan där jag halkade runt på det våta gräset tyckte Per det var läge att berätta att Joel hade haft en nära-döden-upplevelse där och att han aldrig gått ner i den innan. Vi kom dock helskinnade ner med två firningar. Sedan var det bara att stiga in i bilen igen och köra hem till Narvik för att förbereda nästa tur.

Per på 3:e repan, en fantastisk fin 6+ spricka.

Jag på 4:e repan, sista innan Storhyllan.


Per på toppen av leden.

Jag på toppen.

Per grejar med firningen i rännan.

På torsdagen hade vi bestämt med Janne att vi skulle klättra Vestveggen och Vesteggen på Stetind. Eftersom vi anlänt till Narvik ganska sent kvällen därinnan efter Korståget så blev det lite sovmorgon innan vi for iväg. Som ett under denna sommar så sken solen och vi traskade upp från parkeringen till insteget. Om denna led kan man kort och gott säga: Do it!!! Fantastisk fin klättring. Sydpillaren är inte ens i samma liga. Detta var nog den finaste turen på hela sommaren. Superklättring, fin utsikt, bra väder, trevligt sällskap. Man kan ha det sämre!

Vestveggen och Vesteggen från anmarschen.

Per leder upp 2:a repan.

Här är vi nog på 3:e repan.

Janne, jag och rostiga pitoner som vi samstämmigt kom fram till att Arne Næss har lämnat.

Vy upp mot Vesteggen.

Jag på standplats.

Per på väg upp mot standplatsen under "Devils dance floor".

En av Pers nya älsklingar, en tricam. Här placerad av Janne.

Helt fantastiska vyer.

Janne säkrar Per på off width sprickan.

Som inte var så off width som vi trodde den skulle vara.

Per på väg upp off width sprickan.

Jag säkrar vår ropegun.

Leden avslutas med att man får klättra igenom ett hål för att komma till toppen av Stetind.

Toppbilden. Alla nöjda och glada!

Efterlängtat besök

I juli var så den efterlängtade stunden kommen då Fia och min bror Helge anlände till Narvik. Tyvärr så startade det hela med att de fick känna på en av de ganska vanligt förekommande tågförseningarna mellan Kiruna och Narvik (denna gång på grund av signalfel efter en brand vid Torneträsk station) men de var ändå glada i hågen när de anlände i det också denna sommar alltför vanligt förekommande spöregnet. Den nordnorska väderguden måste ändå ha känt något sorts förbarmande, för dagen efter var det spått fint väder. Faktiskt det enda fina vädret på hela veckan. Lika bra att planera för stordåd med en gång alltså. För de blivande fjällentusiasterna gällde det att hitta något häftigt och mäktigt men samtidigt lagom jobbigt och självklart inte avskräckande. Jag hade funderat ut tre olika alternativ och till min stora glädje valde Helge och Fia genast den längst och häftigaste toppen. Rombakstøtta skulle det bli!

Ryggsäckarna packades och morgonen därefter begav vi oss mot toppen som syns från Narvik (åtminstone när det inte är en massa moln i vägen). Från Narvik ser toppen mycket spetsig ut. Faktum är att Rombakstøtta också benämns som "Narviks Matterhorn" och alla narviksbor med någon som helst självaktning bör ha satt sin fot på dess topp. Från andra håll kan man dock se att toppen inte är så smal som man skulle kunna tro.

Vi har precis gått den första biten upp mot Førstevannet. Toppen som sticker upp bakom är alltså Rombakstøtta, det är dit vi ska!

Söderborna tyckte det var väldigt spännande med snö mitt i sommaren och förevigade första snöfältet. Detta var innan de upptäckt vad som väntade längre upp.

Helge fick äntligen njuta av det efterlängtade fjällvattnet!

Vi knallade på de första kilometrarna och blev omsprungna av vad vi tror var en entusiastisk britt som var oerhört glad över att det äntligen var fint väder och lite mindre glad över att hans buss gick klockan 14 och han försökte springa så långt mot Rombakstøtta som han kunde hinna utan att missa bussen. Fia tog en bild på honom med Rombakstøtta i bakgrunden så att han skulle kunna visa upp denna minnesvärda dag när han åter landat på brittisk mark. Vi gick vidare i lite lugnare mak och såg hur britten sprang in mot en av sjöarna framför Rombakstøtta. Det var det sista vi såg av honom men vi gissade att han faktiskt vände och hann med bussen.

När vi kom fram till bäcken som man måste korsa för att sedan börja ta sig an den riktiga stigningen upp mot toppen tyckte vi det var dags för dagens första fika. I ärlighetens namn så hade inte solen riktigt segrat över molnen än så vi satte på oss alla kläder vi hade med oss och åt upp hälften av fikat. Vi ägnade också en stund åt att smakprova fjällvattnet. Nu är det ju visserligen så att dricksvattnet i Narvik kommer från en bäck som rinner ner från Narviksfjället, men det är självklart inte samma sak som att själv skopa upp det ur en porlande fjällbäck, och detta visade sig vara något som min käre bror längtat efter att få göra. Jag insåg också att jag är bortskämd med fantastiskt gott vatten uppe i norr.

Sedan var det dags att knalla vidare och vi började svettas lite i backen uppför. En bit högre upp upptäckte vi att sjön bakom Rombakstøtta faktiskt fortfarande var nästan helt isbelagd! Det kändes lite tragiskt så här en bra bit in i juli, men de erfarna narviksborna på jobbet påstår att detta är den sämsta sommaren de kan minnas och bör höra till undantagen (jag hoppas innerligt att de har rätt).

Is någon?

Nu är ju Rombakstøtta visserligen ett berg och ingen skulle nog påstå något annat, men på nära håll kan man också konstatera att det delvis också är en stenhög. Vi skramlade igenom ett parti med stora stenbumlingar innan vi nådde fastare mark och så småningom dagens andra fikapaus. Därefter satte vi igång med toppstöten och kom upp på kammen där en vidunderlig utsikt väntade nu när molnen skingrats. För att komma till själva toppen måste man göra två-tre korta och ganska lätta men trots allt klätterpassager. Detta visade sig vara nada problemas för dagens expeditionsdeltagare och snart stod vi uppe på toppen där det av någon anledning står något som ser ut som ett sjömärke.

Jag och Fia tittar på bergen på svenska sidan av riksgränsen.


Sista biten mot toppen.


Dagen till ära hade en svensk flagga tagits med hela vägen från den svenska kungliga huvudstaden. På baksidan fanns dock något helt annat som kanske skvallrar om dess ursprung. Jag och Helge dedikerar denna bild till vår lillebror inför nästa expedition.


Helge och Fia med sjömärket.

Efter en välförtjänt toppfika och beundrande av utsikten gav vi oss så av utför igen.

På väg ned från toppen, mot en av klätterpassagerna.


Härligt när solen skiner!


Nere i skogen igen och snaaaart hemma igen!

Dagen efter visade sig Narvik åter från sin regniga sida. Efter gårdagens framgångsrika klättring så tog vi oss, efter ett besök på Krigsmuseet, till Narviks klätterhall så att Helge och Fia skulle få pröva på den vertikala sporten under mer ordnade former. Sedan var det dags att börja planera den sista dagen. Efter moget övervägande kom vi fram till att regnigt väder bäst kombineras med en våffeltur till Låktatjåkka så att vi kunde få sitta inne och fika. Som en extra bonus så fick vi sällskap av Anna.

Anna och Fia på väg fram mot Loktajohka som forsar nerför bergssluttningen.


Fjällbäcken i sitt esse.

Vi klarade oss undan regnet på vägen upp. Lite vatten på backen gick dock inte att komma undan.

Våfflor och vykortsskrivning på Låktatjåkkas fjällstation (Sveriges högst belägna!).

Isklättringspotential?

På vägen ned var det läge att plocka fram paraplyet när det åter började regna.

Självaste Låktatjåkka tågstation (eller nära den iallafall).

Några hala spångar blev det också.

Fia i vacker björkskog sista biten ner mot bilen.