Efterlängtat besök

I juli var så den efterlängtade stunden kommen då Fia och min bror Helge anlände till Narvik. Tyvärr så startade det hela med att de fick känna på en av de ganska vanligt förekommande tågförseningarna mellan Kiruna och Narvik (denna gång på grund av signalfel efter en brand vid Torneträsk station) men de var ändå glada i hågen när de anlände i det också denna sommar alltför vanligt förekommande spöregnet. Den nordnorska väderguden måste ändå ha känt något sorts förbarmande, för dagen efter var det spått fint väder. Faktiskt det enda fina vädret på hela veckan. Lika bra att planera för stordåd med en gång alltså. För de blivande fjällentusiasterna gällde det att hitta något häftigt och mäktigt men samtidigt lagom jobbigt och självklart inte avskräckande. Jag hade funderat ut tre olika alternativ och till min stora glädje valde Helge och Fia genast den längst och häftigaste toppen. Rombakstøtta skulle det bli!

Ryggsäckarna packades och morgonen därefter begav vi oss mot toppen som syns från Narvik (åtminstone när det inte är en massa moln i vägen). Från Narvik ser toppen mycket spetsig ut. Faktum är att Rombakstøtta också benämns som "Narviks Matterhorn" och alla narviksbor med någon som helst självaktning bör ha satt sin fot på dess topp. Från andra håll kan man dock se att toppen inte är så smal som man skulle kunna tro.

Vi har precis gått den första biten upp mot Førstevannet. Toppen som sticker upp bakom är alltså Rombakstøtta, det är dit vi ska!

Söderborna tyckte det var väldigt spännande med snö mitt i sommaren och förevigade första snöfältet. Detta var innan de upptäckt vad som väntade längre upp.

Helge fick äntligen njuta av det efterlängtade fjällvattnet!

Vi knallade på de första kilometrarna och blev omsprungna av vad vi tror var en entusiastisk britt som var oerhört glad över att det äntligen var fint väder och lite mindre glad över att hans buss gick klockan 14 och han försökte springa så långt mot Rombakstøtta som han kunde hinna utan att missa bussen. Fia tog en bild på honom med Rombakstøtta i bakgrunden så att han skulle kunna visa upp denna minnesvärda dag när han åter landat på brittisk mark. Vi gick vidare i lite lugnare mak och såg hur britten sprang in mot en av sjöarna framför Rombakstøtta. Det var det sista vi såg av honom men vi gissade att han faktiskt vände och hann med bussen.

När vi kom fram till bäcken som man måste korsa för att sedan börja ta sig an den riktiga stigningen upp mot toppen tyckte vi det var dags för dagens första fika. I ärlighetens namn så hade inte solen riktigt segrat över molnen än så vi satte på oss alla kläder vi hade med oss och åt upp hälften av fikat. Vi ägnade också en stund åt att smakprova fjällvattnet. Nu är det ju visserligen så att dricksvattnet i Narvik kommer från en bäck som rinner ner från Narviksfjället, men det är självklart inte samma sak som att själv skopa upp det ur en porlande fjällbäck, och detta visade sig vara något som min käre bror längtat efter att få göra. Jag insåg också att jag är bortskämd med fantastiskt gott vatten uppe i norr.

Sedan var det dags att knalla vidare och vi började svettas lite i backen uppför. En bit högre upp upptäckte vi att sjön bakom Rombakstøtta faktiskt fortfarande var nästan helt isbelagd! Det kändes lite tragiskt så här en bra bit in i juli, men de erfarna narviksborna på jobbet påstår att detta är den sämsta sommaren de kan minnas och bör höra till undantagen (jag hoppas innerligt att de har rätt).

Is någon?

Nu är ju Rombakstøtta visserligen ett berg och ingen skulle nog påstå något annat, men på nära håll kan man också konstatera att det delvis också är en stenhög. Vi skramlade igenom ett parti med stora stenbumlingar innan vi nådde fastare mark och så småningom dagens andra fikapaus. Därefter satte vi igång med toppstöten och kom upp på kammen där en vidunderlig utsikt väntade nu när molnen skingrats. För att komma till själva toppen måste man göra två-tre korta och ganska lätta men trots allt klätterpassager. Detta visade sig vara nada problemas för dagens expeditionsdeltagare och snart stod vi uppe på toppen där det av någon anledning står något som ser ut som ett sjömärke.

Jag och Fia tittar på bergen på svenska sidan av riksgränsen.


Sista biten mot toppen.


Dagen till ära hade en svensk flagga tagits med hela vägen från den svenska kungliga huvudstaden. På baksidan fanns dock något helt annat som kanske skvallrar om dess ursprung. Jag och Helge dedikerar denna bild till vår lillebror inför nästa expedition.


Helge och Fia med sjömärket.

Efter en välförtjänt toppfika och beundrande av utsikten gav vi oss så av utför igen.

På väg ned från toppen, mot en av klätterpassagerna.


Härligt när solen skiner!


Nere i skogen igen och snaaaart hemma igen!

Dagen efter visade sig Narvik åter från sin regniga sida. Efter gårdagens framgångsrika klättring så tog vi oss, efter ett besök på Krigsmuseet, till Narviks klätterhall så att Helge och Fia skulle få pröva på den vertikala sporten under mer ordnade former. Sedan var det dags att börja planera den sista dagen. Efter moget övervägande kom vi fram till att regnigt väder bäst kombineras med en våffeltur till Låktatjåkka så att vi kunde få sitta inne och fika. Som en extra bonus så fick vi sällskap av Anna.

Anna och Fia på väg fram mot Loktajohka som forsar nerför bergssluttningen.


Fjällbäcken i sitt esse.

Vi klarade oss undan regnet på vägen upp. Lite vatten på backen gick dock inte att komma undan.

Våfflor och vykortsskrivning på Låktatjåkkas fjällstation (Sveriges högst belägna!).

Isklättringspotential?

På vägen ned var det läge att plocka fram paraplyet när det åter började regna.

Självaste Låktatjåkka tågstation (eller nära den iallafall).

Några hala spångar blev det också.

Fia i vacker björkskog sista biten ner mot bilen.