Eftersom jag lurat Erik att vi skulle åka klockan 8.00 på lördag morgon, så var vi faktiskt hos Clara 8.30, avtalad tid. Det av väderprognosen tidigare spådda spöregnet hade på morgonen bytts mot plusgrader men uppehåll i Narvikstrakterna, och jag fick en plötslig uppenbarelse att vi skulle byta den avtalade destinationen Abisko mot Spansdalen. En timme senare dundrade vi in i Spansdalen och det fanns så mycket is så att man nästan ville gråta av glädje. Dessutom ett minimum av snö, till stor fröjd vid alla anmarscher! Efter att ha kört en liten rekogniseringstur fick jag dock för mig att jag skulle gå ur bilen och spana på ett fall med kikaren. När jag öppnat bildörren ungefär 1 cm så rycks den upp av en kastby och när jag klivit ur bilen så var jag tvungen att hålla i takräcket för att inte blåsa iväg. Alla planer på några stora fall fick bordläggas och vi åka tillbaka till ett litet (i Spansdalstermer) fall som ligger hyfsad skyddat. Efter en lättsam promenad upp i den lättsamma snön kom den första varningssignalen: ett ljudligt porlande. Jag drog mig svagt till minnes att jag vid ett tidigare tillfälle klättrat detta fall i vått tillstånd, faktum första gången min chef var på flerrepa tur på is och (bland många andra saker) tyckte det var en mycket blöt upplevelse. Nu var det dessutom plusgrader. Framme vid fallet såg det ändå OK ut. Till skillnad från förra besöket hade den högra delen frusit på så att vi kunde klättra en för oss ny väg upp för fallet. Jag satte fart upp. Större delen av isklättringen denna säsong har föregått på is fylld av spänningar som spricker upp obehagligt åt alla håll och kanter, så det var en fröjd att slå in yxorna i vattenmättad is som fullkomligt sög in dem. Åtminstone tills jag stod under andra branten och på allvar undrade om det hade börjat spöregna. Eftersom Erik och Clara inte börjat klaga där nere kom jag fram till att det nog trots allt faktiskt var isfallet (eller kanske snarare vattenfallet) som spottade ut vatten över mig. När jag väl byggt standplats var jag mycket väl påmind om att jag planerat köpa nya Gore-Tex byxor för länge sedan. Jag var blöt in på innersta underställslagret och dessutom kändes det som att det troligtvis hade runnit ner i ena skon också. Det hjälpte inte att jag fått placera standplatsen precis under en klippkant där det fortsatte forsa ner vaten över mig. Det skulle dock snart visa sig att detta bara var ett smakprov av vad som komma skulle. Snart kom Clara och Erik upp till standplatsen.
Clara på väg upp mot första standplatsen. Fortfarande relativt torr.
Erik fick med sig alla skruvar och påbörjade andra repan. Snart hade han gått in i ett hörn och jag och Clara kunde inte se vad han gjorde längre. Blåsten omintetgjorde alla försök till att ropa något, och det var kanske tur eftersom Erik redan hunnit erbjuda Clara att köpa hans yxor för en billig penning. När vi kliver in i hörnet visar det sig att syndafloden har råkat släppas ner för just detta isfall just denna dag. Vattnet står som en fontän från repet, såklart rakt på de redan blöta byxorna. Varje gång man ens funderar på att närma sig isen med yxan rinner vattnet innanför jackan. Jag skulle vilja påstå att jag har klättrat en hel del blöta saker innan, men ingenting som kunde slå detta flöde. Så fort som möjligt tar jag och Clara oss uppåt. När vi kommer upp till standplatsen är vi superblöta. Det spelar ingen roll att det är plusgrader, nu blir det kallt! Vid det här laget har jag fått äta upp en ogenomtänkt kommentar om "Perfekta förhållanden" ungefär 20 gånger. Firningen ner är det närmaste canyoning jag har gjort.
Med tanke på att klätterrepen fortfarande hängde och torkade i duschen, så var det tur att vi bestämt oss för en skidtur på söndagen. Nu var det spått regn och plusgrader på riktigt runt Narvik, så vi styrde direkt kosan mot Abisko. Eftersom vi hade den stora äran att ha med oss Eva på topptursutrustning för första gången, hade vi efter mångt och mycket bestämt oss för att gå upp på Låktatjåkka. Vi startade från vägen och kunde snart börja ta höjd.
Den första stigningen upp från vägen.
Med tanke på att det inte snöat något den senaste tiden var det kanske inte helt förvånande att det vi gick på inte på något vis påminde om snöfluff. Det såg dock ut att bli en fin dag, åtminstone tills lågtrycksfronten började torna upp sig från Narvikshållet. Innan dess fick vi dock underhållning i form av en skoteråkare som skulle spexa lite och lyckades trilla av skotern i farten. Skotern fortsatte svänga rakt mot mig men jag insåg att den skulle hinna stanna innan jag lyckats slänga mig ner mot bäckravinen. Eftersom jag och Eva tagit skoterkörkort två veckor tidigare kunde vi snabbt konstatera att föraren inte hade haft en lina kopplad mellan sig själv och nödstoppet. Man skulle till och med kunna misstänka att han inte hade med sig vindsäck, spade, ny variatorrem, karta, kompass, nödmat och lysstav för att nämna några av de saker som man alltid bör ha med sig på skotern i tillfälle av en överraskande händelse. När föraren, som iallafall inte lyckats slå sig nämnvärt, lyckats kravla upp och springa ikapp skotern så var han tvungen att kompensera missödet genom att stregra skotern när han körde iväg. Det är såklart pinsamt att trilla av sin skoter mitt framför fyra tjejer på skidor (Erik befann sig vid tillfället lite längre bort). Vi gick vidare och tog ett litet fika- och skavsårsstopp i ett vindskydd ungefär halvvägs till Låktatjåkkas fjällstation. Därifrån hade vi tänkt gå upp på själva toppen. När vi fortsatte turen fick vi plötsligt en kraftig medvind i ryggen. Denna ökade i takt med att vi närmade oss fjällstationen. Vi lyckades iallafall ta oss så högt upp att vi kunde titta på solen (för de som befinner sig på sydligare breddgrader kan berättas att solen numera går över horisonten i Narvik/Abisko, men inte tittar ner i dalen än, således måste man ta sig uppåt för att få se den). Åtminstone så mycket som man kunde se av den genom snödrevet. Några hundra meter från stationen tog jag och Erik ett diktatoriskt beslut om att vända. Efter att ha fått av stighudarna bakom ett litet skjul stakade vi oss nerför första backen i motvinden. Turen förvandlades till ett stakningspass fram tills sista branten ned till bilen. Där kunde man faktiskt lyckas få till några svängar, iallafall tills man råkade hamna i ett parti med bristande skare. Efter att ha enats om att vi iallafall hade fått vara ute, åkte vi och shoppade mat i den nyöppnade Coop butiken i Katteratt (för den oinvigde kan nämnas att alla matbutiker har stängt i Narvik och större delen av Norge på söndagar).
Kommer du tillbaks nu, Hanna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar