Vardagsäventyr

Som Narvikbo är det inte bara de stora lågtrycken från Atlanten som ger vardagen lite extra spänning, utan det finns också en massa möjligheter till små vardagsäventyr som går att klämma in före, mitt i eller under jobbet. Fem minuters promenad från min lägenhet finns det små isfall lämpligt nog upplysta av strålkastarna längs vägen som troligtvis är orsaken till sprängklippan dom faller utför. Enda nackdelen är att vägkonstruktörerna vid bygget av någon anledning bestämde sig för att smälla upp en stor mur på toppen av sprängklippan, vilket gör det väldigt svårt att komma till och göra toppankare uppifrån. Förra veckan var Janne sugen på isäventyr efter att ha missat helgens isklättring/canyoning. Vi konstaterade att fallen vid vägen var tillräckligt bra för att leda på, samlade ihop styrkorna och gick dit efter jobbet. Ledde upp ett fall, isen var lite spooky efter att det pendlat mellan regn i åtta plusgrader och 15 minus den senaste tiden. Bredvid fanns ett annat fall med mer is på toppen där det gick fint att sätta ett toppankare. Line, som var med för första gången, visade sig vara riktigt hård och kämpade sig uppför den nästintill vertikala isen. Det gick över förväntan att klättra där, även om det inte var lika kul när den tionde långtradaren tutade. Det enda som kändes lite dumt var att fira av på en abalakov mitt i stan. Undrar om motsvarigheten till norska Vägverket har något emot att deras sprängklippa pyntas med lite bultar?

I tisdags bestämde sig Kung Bore för att Narviksborna äntligen förtjänade lite fin skidåkning efter all isbana och började vräka ner snö - utan att det blåste! Igår låg följaktligen pudret och fluffigt och fint när jag och Erik åkte ner Linken igår efter att ha hajkat upp på Narviksfjellet.

Erik hajkar upp för Narviksfjellet och jag (jo, det är jag som är den lilla pricken långt upp på bilden) åker ner för första biten av Linken. En massa fluff!

I helgen var det kallt och en fantastisk snålblåst som blåste rakt igenom liv och lem. Trots detta verkade det som en väldigt bra idé att åka och leta reda på Storelva - en liten mix/is/drytooling klippa som vi fått rapporterat om av Rick och Susanne. Med en 1:100 000 karta lyckades vi ta oss upp på vägen som verkade stämma bra med Susannes beskrivning. Vi chansade på att ingen skulle bli sur på oss om vi parkerade bredvid en lada en bit från ett hus. I brist på närmare beskrivning av anmarschen steg vi ur bilen beredda på en omständig rekningstur, varpå Janne får syn på klippan från vägen. Vi knallar dit på kanske 10 min på hård skare, vilken föredömlig anmarsch! Dessutom får vi se solen för första gången på året utan att ha gått upp på ett berg! Efter en liten rekning av möjligheterna bestämmer vi oss för att toppa en bit av klippan längst till vänster för att försöka oss på att göra en drytoolingled (kanske något påverkade av att jag redan skruvat om stegjärnen med mixtaggarna). Naturligtvis gaddar Erik och Janne ihop sig och röstar igenom att jag ska kravla mig upp till träden ovanför, där jag lyckas knyta ihop tillräckligt många för att få ett tillförlitligt toppankare. Sedan är det bara att sätta igång. Av någon anledning skickas Janne, som aldrig har testat att sätta en yxa mot sten förut, först upp på väggen och får sägas göra en strålande debut även om han trillar av precis innan vad som ska visa sig vara kruxet (iallafall så långt på leden som vi kom denna dag). Sedan ger sig Erik iväg och tar sig en bit längre. När det är min tur kommer jag bara upp till kruxet innan jag är så kall om händerna att jag måste fira ner, attans! Janne och Erik tar sig längre uppåt och efter att ha joggat runt och gjort diverse Friskis och Svettis övningar tycker jag att jag är tillräckligt varm för att göra ett nytt försök. Det går bättre, jag kommer förbi kruxet och nästan upp på nästa hylla där det ligger en del lös sten. Får fira ner och ta bort dom nästa gång.

På väg mot klippan som syns i mitten.