Isklätterträff i Stora Sjöfallet

På några platser i Sverige finns det isfall som kan konkurrera med de norska i längd. Det mest lättillgängliga av dessa är Stora Sjöfallet mellan Sarek och Kebnekaisefjällen, dit det dragits väg i samband med vattenkraftbyggena. På en sydsida ligger de mest kända fallen; Greven, Grevinnan och Adeln har kastat vatten (namnet har troligen sin förklaring i fallets gulaktiga färg). Under flera år har lokala klättrare från Gällivare arrangerat isklätterträffar i detta området. Första gången jag var där var för två år sedan och då klättrade jag i strålande sol, några minus och utan en vindpust i tre dagar. Lite för bra för att vara sant, kanske speciellt då det var närmare 30 minusgrader året innan. I år var det dags att fara dit igen och prognosen lovade starka vindar i hela fjällen. När jag höll på att avsluta dagen på jobbet i onsdags kom Simon in och upplyste mig om att vägen över Bjørnfjell troligen inte skulle gå att passera morgonen därefter då jag tänkt fara. Det blev att fara hem och packa ihop pick och pack och efter en hastig middag med tjejerna ge sig av över fjället. Bjørnfjell var fortfarande lugnt men när jag skulle kliva ur bilen och kolla på det fantastiska norrskenet öster om Abisko höll bildörren på att blåsa av. Jag körde vidare förbi Kiruna och bestämde mig för att sova vid Ishotellet i Jukkasjärvi. Efter att ha bäddat i bilen och tittat en stund till på riktigt spektakulärt norrsken sov jag gott till sju på morgonen då det började hända saker runt hotellet. Efter att ha tagit mig en liten titt på utsidan av årets upplaga av Ishotellet så körde jag vidare mot Kiruna. Gänget som kom söderifrån hörde av sig och meddelade att tåget bara var en halvtimme försenat så plötsligt fick jag bråttom med matinförskaffandet på Coop i Gällivare. Trots att jag var tvungen att gå igenom den i Narvikmått mätt gigantiska affären flera gånger för att hitta allt som stod på shoppinglistan så lyckades jag ankomma Gällivare tågstation före tåget. Lagom till att jag hunnit bygga om husbilen till en vanlig bil igen så dunkade tåget in och jag hittade Marre, Jonas och Johan och som bonus Henrik. Vi tryckte in allt bagage i bakluckan och takboxen. Johan lyckades övertyga de andra om att han var längst och tog passagerarsätet fram medans de andra klämde in sig i baksätet. Efter vuxet övervägande åkte vi och pumpade mer luft i däcken innan vi var klara för vad som såg ut att vara en femveckors Europasemester. Istället styrde vi kosan mot Stora Sjöfallets turistanläggning. Knappt hade vi svängt av från E45:an förrän ”barnen” i baksätet började undra om vi inte var framme snart. Någon timme senare svängde vi in på turistanläggningen och kunde konstatera att det blåste rejält även här. På radion hade vi hört att Bjørnfjell och även sträckan Riksgränsen-Abisko varit stängt på morgonen, tur jag kom iväg kvällen innan.

Tidig morgon vid ishotellet.

Blåst har ju folk klättrat i förr så efter att ha tryckt i oss lite fika, packat säckarna och ifört oss lämplig mundering körde vi bort till Greven och Grevinnan. Efter en titt på klockan och vädret så tyckte vi att det ändå var lika bra att vi tog oss upp för Greven istället för att åka bort till Småfallen. Vi var ju inte i Stora Sjöfallet för att klättra enrepors. Sagt och gjort började vi pulsa upp mot fallen. Tur nog hade några andra gått före oss men trots detta sjönk man ner till låren här och var. Väl framme delade vi upp oss i två replag och satte fart uppöver. Även om vi sagt att vi skulle klättra så långt vi hann så var nog alla inställda på att vi skulle nå toppen av fallet innan det blev mörkt. Greven är ett lättsamt men ganska långt fall som med Stora Sjöfallet gradering är graderat till WI3. Det är också mestadels flackt och med lite bullar men man kommer inte undan en lite brantare passage på kanske 10 meter även om man tar lättaste vägen. Denna ligger på vad som brukar bli andra repan och sedan får man pulsa lite snö för att nå den övre och åter flacka delen. Här går dock att välja brantare vägar om man önskar större utmaning. Här träffa vi på Felix och Joakim på väg att fira ned vilka jag lustigt nog hade träffat på på samma fall första klätterdagen förra gången jag var på träffen. De fortsatte nedåt medans vi tog en lång repa till upp till vad vi ansåg vara högsta punkten på fallet värd att klättra till (det började även blåsa och en antydan till skymning gjorde sitt intåg vilket kan ha påverkat våra värderingar). Vi organiserade en 5-mannafiring med 4 dubbelrep och efter en stund var vi nede på backen och knatade tillbaks till bilen i mörkret.

Jonas, Johan och Henrik nedanför första delen av Greven.

Så här ser övre delen av Greven ut.


Jonas och Henrik gör sig redo att följa Johan på sista repan.

Min önskan denna helgen var att få klättra ”Adeln har kastat vatten”. Nästa morgon hade jag alltså laddat upp för detta men blåst och andra önskemål styrde om planen till Grevinnan. Jonas och Johan lovade dock att följa med på Adeln dagen efter. Kvällen innan hade Rick anlänt och vi var nu en 6 personer och 3 replag stark trupp som pulsade upp till Grevinnan, inte att förglömma Felix och Joakim som var på väg upp åt samma håll för att göra en mixvariant mellan Greven och Grevinnan. Det var visserligen samma väg som dagen förut, men blåsten hade tillintetgjort större delen av spåren. Tur nog bestämde sig Jonas, precis som dagen innan, för att bana väg för oss andra. Grevinnan är bred så det går fint för flera replag att sprida ut sig och klättra parallellt utan att riskera slå ned is på varandra (även om man självklart kan lyckas klättra åt samma håll trots all plats och förstöra för andremännen). Den första repan är lite brant. Sedan är fallet väldigt flackt upp till den imponerande slutväggen som är 60-80 meter och ganska brant, speciellt i början. Fallet är graderat WI4 men på många platser skulle den nog vara en WI5 tack vare slutväggen. Rick kom nog på bästa stället och såg ut att klättra brant men homogen is. Jag och Johan lyckades få vänstersidan och klättra i en massa luftig is som inte svalde alltför många lyckade skruvar första 20 metrarna. I gengäld var det fina fotsteg. Nu hade vi definitivt kommit upp i blåsten. Vi delade upp slutväggen i 2 repor och sista biten var det ändå lite bistert. Jag och Marre valde strategiskt att stanna innan sista bullen för att stå lite skyddat samt kunna fira ner hela väggen i ett svep medans grabbarna fick göra en extra abalakov. På vägen ned kan man snedda ned i snö (climber’s left, skier’s right) till snöpartiet på Greven och fira från ett träd för att på så vis komma undan med 2-4 firningar för att komma ned beroende på hur man lägger upp det. I vart fall betydligt färre än att fira nedför hela det flacka partiet på Grevinnan. Kryssningen mellan Greven och Grevinnan öppnar också uppför möjligheten att linka nedre delen på Greven (brantast på det fallet) med slutväggen på Grevinnan vilket Per och Fredrik gjort dagen innan, en fin tur. Nu hade vi fått fint flyt på vår numera 6-mannarapellering och stod snart på backen, denna dag i god tid innan mörkrets intågande. Vi körde bort och kollade hur Småfallen såg ut. Småfallen i detta sammanhang är en väldigt lång repa eller kanske två repor. Längst till vänster nerifrån sett står Pelaren som i år var i väldigt gott skick.

Marre och Johan gör sig klara för Grevinnan.


Jonas på förstarepan. Jag och Marre ska gå isen som är till höger i bilden.


Rick på 1:a repan länge bort till höger på fallet.


Henrik på 2:a repan.

Johan drar iväg på avslutande repan uppför slutväggen.

Jonas säkrar Johan.

Marre följer på sista repan. Här börjar det bli lite kärvt. Dags att ta sig ned mot middagen.


På lördagen hade jag alltså sista chansen att klättra Adeln. När vi vaknade både blåste och snöade det, attans! Men lagom till att vi ätit frukost klarnade det och blev betydligt bättre väder. OK, lite blåsigt fortfarande men nu kunde man iallafall se något! Efter lite betänkande över olika möjliga klätterkonstellationer slutade det med att vi släppte av Marre och Henrik vid småfallen och att jag och Jonas i ett replag och Rick och Johan i ett andra gav oss upp mot Adeln. Dagen till ära hade vi satt på oss snöskor och kunde behagligt ta oss upp till fallet. Båda replagen lyckades börja klättra nästan samtidigt. Första repan är mest en massa flacka bullar och sva med massa is- och snölager och lagom till att vi närmade oss det intressanta partiet insåg vi att både replagen hade planlagt gå samma väg på andrarepan (så kan det gå med kommunikationen). Rick lyckades komma iväg först från första standplatsen och efter lite betänkande kom jag och Jonas fram till att vi ändå skulle vänta på vår tur istället för att gå en alternativ väg. Vi fick se Rick stilfullt ta sig upp och när Johan gett sig av uppåt och åt sidan startade jag. Första biten var en sorts kronärtskocksis som bjöd på några spännande rörelser innan man kom upp i något av ett brant hörn med lite blomkålsformationer som satt fint under fötterna. Här gällde det dock att hålla tungan rätt i mun för att hitta bra säkringspunkter och detta var enligt min mening det vanskligaste partiet men också mest spännande. När jag kommit upp från detta upptäckte jag att jag trots min och Jonas långa paus missat att ta två kortslingor från Jonas. Medans jag funderade på hur jag skulle fördela mina sista quickdraws kom Johan firandes ned så jag fick lämpligt nog två quickdraws av honom när han passerade. Sedan var det bara att klättra uppför den sista visserligen branta men homogena biten is som hade bra stick. Väl uppe var det bara att njuta av solen, den fina utsikten och framförallt att äntligen ha fått klättra fallet. Stackars Jonas som vid det här laget stått stilla ganska länge fick äntligen upp värmen igen. Det är möjligt att fortsätta uppför bergssidan genom lite bush för att nå ytterligare en repa, som ser väldigt fin ut nedifrån. Jag var dock tvungen att komma mig hemåt denna dag så vi firade av och drack glögg innan vi traskade ner till bilen igen.

Johan på stand med Rick i andra ändan av repet.

Jag och Jonas väntar på vår tur. Jag har fått låna Katrins visir för utvärdering.

Rick toppar snart ur.

Jonas följer på sista repan.

Fin utsikt på nedfirningen.

Hela Adeln (minus biten som nås efter lite bushwacking).

Vi körde bort till Småfallen och konstaterade att Marre och Henrik inte var klara än och att de kunde få skjuts med Rick och Johan som tagit sig dit efter de var klara med Adeln. Jag och Jonas åkte istället tillbaks till turistanläggningen. Utan några av de andra klättrarna i längan var det lugnt och tyst. Vi lagade till lite middag och åt. Redan en halvtimme före utsatt tid, hör och häpna, var jag klar att köra iväg. Eftersom jag skulle till Trondheim dagen därpå fick jag lämna den glada tillställningen lite i förväg. Det grämde lite att jag inte hann klättra Pelaren men det kommer ju fler träffar. På vägen hem hade jag det viktiga uppdraget att ta mig till Andra sidan för att hämta upp Simons nya dator. Detta visade sig vara lättare än man skulle kunna tro och efter en tur in på macken i Gällivare för att släppa ut lite luft ur däcken och tanka så for jag vidare mot Kiruna. Här firade jag lördagskvällen med en glädjefylld stund på ICA Kvantum. Tänk att det finns så mycket god mat på ett och samma ställe! Det grämde såklart lite att jag skulle vara bortrest en vecka vilket hindrade mig från att gå lös i kyldiskarna men jag lyckades ändå fylla upp en halv kundvagn med diverse svenska nödvändigheter. Sedan var det bara kruxet kvar, att ta sig över fjället. Bort till Abisko gick det bra och jag fick till och med se ytterligare tjusiga norrsken. Men redan i Björkliden började sikten bli dålig och det var med starkt reducerad fart jag tog mig bort till Riksgränsen. Här måste jag dock ge en eloge till Vägverket eller vem det än månne vara som satt upp jättehöga stolpar med massa reflexer väldigt tätt på båda sidor av vägen. I Riksgränsen tvekade jag lite att börja köra över Bjørnfjell, men eftersom jag hade fullt utrustad husbil med mig så kom jag fram till att jag faktiskt kunde stanna och sova var som helst, om det så skulle bli mitt i en snödriva. Således körde jag in på den inte alls lika bra uppmärkta vägen. I snittfart 30 km/h kröp jag över fjället. Vägen var OK plågad men sikten var stundvis obefintlig. Jag såg inte Tinja Fjällgård förrän jag precis körde förbi infarten och då var det dags att pusta ut och börja tro att saken var ”i boks” som det heter på norska. Det visade sig dock att det skulle dröja ändra till Rombaksbron innan förhållandena blev så bra att det var möjligt att öka på farten igen. Jag var ändå väldigt lättad över att ha lyckats ta mig hem eftersom vägen varit stängd under flera dagar.

En härlig helg som jag sett fram emot länge. Passerade fort när den väl kom, hoppas på repris nästa år. Här är en länk till Ricks isförare som täcker in området:
http://kiwiclimber.se/iceclimbing/iceguide/iceguide.pdf