Kosehelg i Storulvån

För många år sedan jobbade jag flera säsonger i Jämtlandsfjällen och närmare bestämt på Sylarnas fjällstation och jag tror faktiskt jag har varit runt de flesta vindlingar och krokar på Sylmassivet. På Sylarna var vi i någon mån avskurna från omvärlden eftersom man måste ta sig 16 km från Storulvån för att komma upp dit. Så jag har passerat Storulvån många gånger på väg till eller från Sylarna, men aldrig stannat till och gjort något där. Det var det alldeles dags att bli ändring på. Efter att ha tillbringat veckan på en solcellskurs i Trondheim, skulle jag möte upp med Maria och fara till Storulvån. Tyvärr fick jag säsongens förkylning/influensa i Trondheim och var, för att uttrycka det milt, inte i mitt livs form när vi packade in packning och Marias hund Hjalle i bilen och styrde kosan mot fjällen.

När vi anlände till Storulvån på fredag eftermiddag var det strålande väder. Med tanke på förkylningen var det tur att vi bestämt oss för att bo inne på stationen och inte tälta. Vi checkade in, åt lite och bytte kläder. Sedan var det dags att pröva på Storulvåns husfjäll, Getryggen. Ett väldigt populärt litet berg där man kan se massvis av små prickar streta uppöver, kanske speciellt fina dagar. Så här lite senare på dagen, och kanske även beroende på det omväxlande föret, så var vi nästan ensamma. Jag gick med små myrsteg uppför och till slut fick jag låna Hjalle som draghjälp. Det var fantastisk fin utsikt i solen, vi såg både Sylmassivet och Helags. När vi hade en tredjedel kvar till toppen gav benen upp trots Hjalles insats. Vi fick spara toppen av Getryggen till en annan gång och drog av stighudarna, satte på hjälmarna och åkte tillbaks ner till stationen. Hjalle var alldeles till sig på sin första topptur men efter att nästan blivit snittad av mina stålkanter förstod han att det var läge att hålla sig på behörigt avstånd från skidåkarna. Getryggen bjuder på stora fina ytor och vid flufföre kan man nog finna sig ett orört spår även då berget är fullt av skidåkare.

Hjalle och Maria gör sig redo att ge sig av utför Getryggen.

Vi hade inte bara bestämt oss för att bo inne utan även att ta helpension på fjällstationen. Efter en varm dusch intog vi således en rejäl och som vi själva tyckte välförtjänt trerättersmiddag. Detta var verkligen en helg i lyxens tecken! Inte långt därefter sömnade vi sött i våra sängar och sov väldigt länge. På lördag morgon var det åter solsken men till skillnad från gårdagen nu i kombination med en hel del blåst. Vi tog bilen bort till Tverråklumparna och började knalla uppför. Förkylningen var visserligen bättre denna dag men efter en stund började den ändå kännas av. Eftersom snön stod som en plym ut från Tverråklumpen tog det inte emot alltför mycket för oss att omdirigera turen till den av oss själva benämnda ”Mestoppen”, belägen mellan de både Tverråklumparna. Sedan styrde vi kosan nedåt igen. Nere i Sönner-Tvärån fick vi faktiskt några mjuka svängar. Sedan byggde Maria en solgrop och vi åt lunch innan vi for tillbaks till stationen.

Förberedelse vid bilen.

Maria, Hjalle och Södra Tväråklumpen.

Blåsigt var det, bäst att få huvorna på plats!

På vägen ned.

Hjalmar blir glad när jag kommer!

Någon vill vääääldigt gärna smaka på mackan.

Efter ytterligare fikande drog vi på oss alla kläderna igen och gick ut och övade transceiversök. Fast mest försökte vi lära upp Hjalle till lavinhund. Vi kom så långt att han eventuellt skulle kunna hitta en person som ligger ytligt begravd med några Frolicar (hundgodisar) i fickan. Alltid något! Sedan var det dags för vår kvällsmiddag igen.

Maria sondar.

Hjalle söker.

På söndagen hade vi kanske lärt oss vad förkylningen krävde och Maria föreslog att vi helt enkelt skulle ta en plattur. Jag hade fått låna Johannes (Marias sambo) turskidor och Maria hade med sig sina skejtskidor. Vi tog oss upp till bandvagnsspåret som går bort mot Blåhammarens fjällstation. Nu visade det sig att vi hittat den perfekta kombinationen. Med en förkyld Malou dragen av Hjalle så gick det ungefär lika fort som när Maria skejtade. Det var första gången jag provat att åka efter draghund och det var fantastiskt skoj! Som att åka i konstant utförsbacke med fart och fläkt! Maria fick jobba lite mer men så var hon bara ännu mer förtjänt av lunchen i solgropen som hon själv fick bygga eftersom jag med hänvisning till förkylningen lightweightat och lämnat spaden hemma. Efter en stund i solgropen blev vi ändå lite kalla och satte fart tillbaks mot stationen. Här var det bara att packa in allt i bilen och rulla tillbaks mot Östersund. I Åre gjorde vi dock ett viktigt stopp på Åre Chokladfabrik och inhandlade diverse läckerheter (och vi åt bara upp några av dom i bilen).

Maria i skejtutrustningen. Minus hund vilken hon fick låna ut till sjuklingen.

Maria i full färd med att bygga ännu en solgrop.

Hjalle fick för sig att hon skulle droppa snödrivor.

Slutligen kan konstateras att det inte är konstigt att Storulvån är ett populärt ställe att börja topptura på. Det är inte bara många lättsamma åk utan dessa finns också utförligt beskrivna i flera guideböcker. För den mer erfarna finns det också brantare sidor att utforska. Åken är inte så långa men det behöver ju aldrig vara fel att hinna in och käka lunch på stationen emellan några av dagens åk. Komforten på stationen går iallafall inte att hitta några fel på och nu när man faktiskt har riktigt jobb så tycker jag att priset för helpension är riktigt prisvärt (kan också ha något att göra med att jag vant mig vid norska priser). Om man inte vill göra av med lika mycket pengar finns det schysst självhushåll där man kan laga till sina egna kulinariska upplevelser. Sist men inte minst måste jag nämna ”stjärnhimlen” i bastun, riktigt flott!