Knäckt finger, knäckt klättrare

Imorgon för fem veckor sedan knäckte jag till fingret när jag gjorde kruxet på Blitz i Gåseborg. Knak! sa det när fingret roterade till i greppet. Mina försök till efterhandsanalys har kommit fram till att jag tog greppet snett, så att fingrarna åkte neråt i greppet när jag hävde mig upp mot nästa. Ringfingret verkar ha blivit rotationsaxel och böjts i ytterläge i yttersta leden. Vem vet vad som hände där inne. Inte jag iallafall och inte min "fastlege" heller. I början så trodde jag inte att det kunde vara så farligt, en veckas vila och så skulle jag vara tillbaks. Kanske lite tejp i början. Så fel man kan ha. Trodde iallafall att jag skulle kunna klättra med yxorna, men det högg till direkt. Kanske snart, med handledsrem och tejp då? Jag kan leva med att missa större delen av höstsäsongen men om jag ska missa issäsongen (som faktiskt börjat i norr) så kommer det kräva en hel del självdisciplin för att inte bittra till.

När man inte kan klättra så upptäcker man snabbt vilken otrolig klätternörd man är. Det är svårt att vara social, för innan har man ju alltid träffat alla när man klättrar. När man ska hitta på något i helgen så diskuterar man vilken klippa/berg/fall man ska åka till. Jag är inte särskilt sugen på att se på klätterfilm eller se på klätterbilder eftersom jag då måste tänka på att jag inte kan klättra. Såklart är man lite orolig över att fingret är förstört för evigt.

Trots allt har jag ändå varit på bättre humör än vad jag skulle trott. En oväntad vinst från att jag och min bror anmälde oss till Lidingöloppet i våras. Hela sommaren har jag tränat mycket mer löpning än vad jag skulle gjort annars och faktiskt blivit ganska biten. Så när klätteroledolyckan slog till så hade jag iallafall något annat som jag tycker är kul att nörda med.

Jag och Brorsan efter Lidingöloppet.

Sedan så ser man på Aktuellt och påminns om hur jäkla bra man har det. Skäms nästan lite över att gnälla om något så banalt som ett ont finger. Folk svälter ihjäl. Folk har inte vatten. Folk är i krig. Folk dör i sjukdomar som vårdcentralerna i Sverige skulle fixa på ett kick.

Nu blir det inget mer gnäll utan fokus på det som är bra istället.

Mamma på skidor igen

Efter min familjs fem års långa vistelse i Norrland är samtliga familjemedlemmar numera bosatta i södra Sverige utom jag, som på konstiga krokiga avvägar hamnade ännu längre norrut. Detta bereder ju min familj den stora glädjen att inte bara få åka på besök norrut, utan till och med till avlägsna Nordnorge (nåja, åtminstone mina föräldrar, mina småbröder har ännu inte hittat någon lucka i sina kalendrar för denna expedition). I somras var både Mamma och Pappa här i tre veckor, då de bland annat upptäckte Lofoten, och nu innan påsk förärade Mamma mig ytterligare ett besök. Nu är det ju visserligen så att även södra Sverige har haft kyla och snöfall i år, men var ska man åka skidor om inte i fjällen? Som bekant är det väldigt ont om fjäll i Kalmartrakten så Mamma gjorde förstås det enda rätta och for norrut. Med detta sagt, så finns det ju ingenting som säger att man måste åka skidor just på fjällen, utan efter att Mamma värmt upp sig några dagar i Narvik for vi till Abisko för en liten minisemester med fina skidturer på Torneträsk.

Mamma i strålande sol på Torneträsk. Lapporten ståtar i bakgrunden. Som kuriosa kan tilläggas att Torneträsk inte alls är något träsk, vilket jag trodde när jag var liten och läste geografi i Skåne, utan en väldigt stor sjö. Sju mil lång.

Efter några mil på Torneträsk tyckte dock Mamma det började bli lite enformigt och krävde att få köra störtlopp utför Nuolja.

Efter några sköna dagar i Abisko (förutom skidturer hann jag och Erik även med att hacka lite i isen nere i Abiskojokken, den visade sig vara precis like stenhård som förra gången jag var där, det måste råda någon typ av konstant arktisk kyla nere i jokken) for Mamma och jag vidare mot Jukkasjärvi och det beryktade ishotellet. Vi var mycket imponerade, trots höga förväntningar. Det var för det första mycket större än vad vi trodde. Det fanns verkligen hur många rum som helst att kolla på, och vi var tvungna att gå ut från hotellet och in på välkomstcentret för att värma tårna i mitten. Fantastiskt fina isskulpturer, framförallt fastnade vi för två rum som var designade av japanska konstnärer.

Mamma i det japanskdesignade rummet "Queen of Ice".

Det är också väldigt imponerande att lyckas ta betalt för att folk ska få sova i en förbättrad bivack. Vi var fullt nöjda med att titta, och ta oss en dans i Icebar (till de tyska turisternas stora förtjusning) efter varsin drink i isglas (obs! alkoholfria!).

Jag och Mamma i Icebar.

Bröllop!!!

Finns det några mer glädjefyllda tillställningar än bröllop? När Hanna och Per deklarerat sin förlovning, började en liten förhoppning om att få gå på bröllop att spira! Men kanske skulle Hanna och Per välja att ha ett litet bröllop med endast de närmast stående (till vilka jag känner att jag inte riktigt kan räkna in mig, även om jag och Hanna bara har ett kontor mellan oss på jobbet)? Det kändes dock inte riktigt som Hanna och Per, och en vacker kväll då jag kom tillbaks till kontoret från en liten klättersession på Narviks innevägg, så låg en spännande inbjudan och väntade på mitt tangentbord (här vill jag passa på att påpeka att jag INTE brukar sitta och jobba sent på kvällarna, men att klätterväggen ligger mittemot jobbet och att jag brukar förvara klätterskorna på kontoret). Nu var det dock några månader tills själva bröllopet skulle gå av stapeln...

Plötsligt hade alla de där månaderna passerat, och den stora dagen närmade sig! Som represanter ur Hannas Narvikstjejkompiskrets så beslöt jag och Clara att det borde vara mycket passande med en Narviksmöhippa, eller utdrickninglag som vi fick lära oss att det heter på norska. Det kan även vara att det heter utryckningslag, jag hade lite svårt att höra hur norrmännen uttryckte sig. Efter en helt vanlig fredag på jobbet, lastade vi således in henne i bilen och utsatte henne för lite isfall. Det blev kanske snarare så att det blev isfallet som blev utsatt för Hanna som metodiskt hackade sig upp i isen. Efter raskt duschande fortsatte vi sedan kvällen med att inbundna i replag ta oss ner på stan. Vi övade Hanna i att förstå hur man måste hålla ihop och hjälpa varandra, och kanske ibland ge lite extra repstöd, i ett replag, och hur likt detta är äktenskapet. Vi klarade alla glaciärsprickor och farliga hinder ner på staden och kunde bygga standplats i bordet på Astrupkjellern där vi avnjöt en god middag (och många konstiga blickar som dock utbyttes till skratt när vi förklarade att Hanna skulle gifta sig). På en sämre Narvikspub höll vi på att bli utslängda för att vi vägrade ta av oss repet, och avslutade kvällen på en annan, möjligtvis något bättre, Narvikspub där både Per och Hanna fick sjunga med kvällens band. Jag kan avslöja att Hanna kunde ha funderat på en karriär som rockstjärna, vilket skulle visa sig även under bröllopet.

Efter denna kväll kunde Hanna väl förberedd fara ner mot Umetrakterna för att ordna det sista inför bröllopet (och med Hannas planeringsförmåga och vana med att förbereda saker i god tid så är jag övertygad om att det bara var några små detaljer som skulle falla på plats). Jag och Erik körde ner till Härnösand några dagar innan bröllopet, varifrån vi bland annat gjorde ett mycket framgångsrikt besök på IKEA i Birsta. Vi inte bara lyckades hålla sams under hela besöket utan även få tag på alla sorters hyllor av rätt storlekar som vi behövde. Dessutom fann vi en gjutjärsgryta (denna avdelning var den enda som Erik befann sig mer än 5 minuter på, här tillbringade vi närmare en halvtimme för att avgöra vilken som egentligen var den BÄSTA gjutjärnsgrytan). Efter IKEA-besöket skulle även en lämplig bröllopsskjorta till Erik inhandlas. Detta visade sig vara mer komplicerat än vad man någonsin skulle kunnat ana. Efter att ha gått igenom alla skjortor i tre olika affärer kom vi slutligen fram till att den första skjortan vi sett på i den första affären var den bästa. Nu var vi helt slut och fick rulla tillbaks till Härnösand. Att jag glömt nyckeln till takboxen i Härnösand så att vi var tvungna att ha en bokhylleram mellan oss i framsätet (som man slog huvet i varenda gång man glömde bort den) gjorde inte resan alltför bekväm.

Lördag morgon rullade vi iväg från Härnösand mot Ånäset en bit norr om Umeå. Vi var färdigklädda, färdigätna, med present och i ganska god tid. Trodde vi iallafall när vi rullade in på macken i Ånäset för att gå på toa innan vi åkte till kyrkan. När vi svängde höger vid ICA och "kyrkan skulle synas" enligt vår färdbeskrivning såg vi ingen kyrka så långt ögat kunde nå. Det var åtta minuter tills vigseln skulle börja (vi hade som sagt gått om tid - ifall vi sett kyrkan!). Jag börjar desperat ringa alla andra från jobbet som skulle dit samtidigt som jag fortsätter köra längs vägen. Ingen svarar! Vi börjar vilt diskutera den bästa strategin för att kunna hitta kyrkan, och hur den skulle kunna se ut, när Erik plötsligt får syn på finklädda människor i en mötande bil. Vi ser direkt ett samband och vänder 180 grader så fort som möjligt. Vi har redan hunnit tappa bilen, men lyckas få syn på ett kors! Sedan lyckas vi även svänga in på rätt väg för att nå korset, glider in på parkeringen (och gör en av de förfärligaste parkeringarna i världshistorien, men det hinner vi inte tänka på) och går in i kyrkan genom fel dörr! Tur nog har de andra Narviksrepresentanterna tagit bra platser till oss, och vi är faktiskt INTE sist!

Snart börjar kyrkklockorna klinga, och brudparet gör entré! De är så vackra att jag blir tårögd. Jag har dessutom lyckats få positionen längst ut mot gången och kan således studera dem ingående när de går förbi, vilken lycka! Hanna bara strålar och Per ser något nervös ut. Efter vigselakten, som går galant, strålar dock Per upp som solen och det syns lång väg hur glad han är (kanske var han lite rädd in i det sista att Hanna skulle göra en "run-away-bride"?). Efter sång och psalm rockar Hanna och Per igång äktenskapet genom att gå ut till gitarrsolo spelat av Hannas lillebror Gustav. Ute skiner marssolen!

Tack och lov visar det sig att folk har kunnat ta sig ut från parkeringen trots vår bil, och vi följer karavanen av bilar mot Robertsfors och festlokalen! Där väntar vi ivrigt på brudparet som är på fotografering. Men vi är inte sysslolösa, för den fantastiska festkommittén har utrustat varje bord med pyssel, information om alla gäster och en helt egen bröllopstidning! Dessutom börjar Bandet att spela. Det ska under kvällen visa sig att Hanna och Pers släkter består av von Trapp familjer. Man kan sätta vilket instrument som helst i handen på vilken bror/syster/kusin/syssling som helst och de börjar gladeligen spela något som hade kammat hem segern i Idol. Med andra ord hade vi fantastiskt underhållning hela kvällen. Vi fick dock äta middagen i lugn och ro, samt lyssna på de traditionsenliga talen till bruden och brudgummen, innan underhållningen släppte loss på allvar. Förutom flertalet fantastiska sång- och spelinsatser, där även Hanna och Per bidrog med sina stämmor och trumpettalanger, så blev det dans, bildspel, tal samt en mycket intressant presentation av teorin om hur Per egentligen är norsk spion! Som en bisats kan nämnas att allt detta skedde helt utan alkohol, det slutgiltiga besviset för att man verkligen kan ha hur kul som allt utan denna dryck! Det var en helt fantastisk dag, och jag kan bara tacka Hanna och Per för denna upplevelse som kommer bli mycket svårslagen! Roligast av alla är dock förstås att paret Persson nu är lyckligt gifta!

Gott och blandat

På senaste tiden har det hänt så mycket av både det ena och det andra så att jag inte har hunnit med att försöka pracka på min omgivning information om mina förehavanden. En liten uppdatering med den senaste tidens high lights följer helt enkelt!

Rånkeipen
I mitten av februari var vi en kvartett bestående av Erik, Robban, Mirja och mig som turade upp på en av Narviks kanske finaste utsiktstoppar: Rånkeipen. Efter en viss besvikelse (iallafall från min och Mirjas sida) över att vi inte tänkt på att turandet föregick i skugga en av dessa första rejält soliga dagar på säsongen letade vi oss upp efter ett skoterspår (som tydligen fanns där trots skoterförbud i Norge). När vi skulle svänga upp ur snårskogen stötte vi på några lättskrämda norrmän som förvarnade om en stor "skavel" (snödriva) och mycket sten. Tur nog gick vi vidare, och fick ett av säsongens bästa åk efter den fantastiska utsikten (äntligen i sol!) på toppen. En topp som verkligen kan rekommenderas en tur till - men se till att ha fint väder så att utsikten kommer till sin rätt!

Erik på väg nerför Rånkeipen.

Isklatretreff i Spansdalen - bara jenter!

I höstas var jag på alpin jentetreff i Chamonix, ett arrangemang av Norska Klatreforbundet på intiativ av Lena, en mycket frän kompis. Denna resa är ett äventyr i sig som skulle bli en egen fin historia, men här kommer vi till resultatet, en jentetreff i Spansdalen. Som deltagare på träffen i Chamonix påtog man sig att ordna ett arrangemang i sin hemmaklubb. Johanna från Tromsø kom med den goda idén att vi skulle ordna en isklätterträff i Spansdalen för jenter i Nordnorge. Trots att Johanna designat en ursnygg reklamskylt var vi smått oroliga för att ingen skulle komma, men när helgen kom var vi faktiskt 11 personer som huserade i "Grendehuset" precis nedanför den maffiga Henrikkafossen. Klättrarna var allt från nybörjare till erfarna på is och träffen bjöd på både topprep och klättring på långa fina isfall. På lördagen blev det gemensam tacosmiddag och bildspel.

Isklättring vid Sjøvegan för de som inte provat på tidigare eller ville träna teknik på is.

Sol hela dagen! Nöjda klättrare!

Isklätterträff i Stora Sjöfallet

Första gången jag var i Stora Sjöfallets nationalpark var under mitt år på Malungs folkhögskola. Hela klassen satt på bussen upp till Ritsem där vi skulle börja vår skidtur genom Sarek. Jag och Petra hade precis påbörjat våra isklätterkarriärer och stirrade på isfallen som vältrade sig ner längs fjällsidan. Vår lärare Hannibal förklarade pedagogiskt att de fallen, Greven och Grevinnan, var minsann riktigt hårda saker att klättra. Någon gång, tänkte vi. På något vis upptäckte vi att det faktiskt arrangeras en isklätterträff i Stora Sjöfallet varje år. Året efter var jag i Innsbruck men när jag året efter skulle flytta till Narvik så tyckte jag att det borde vara dags, nära och bra (iallafall med Norrlandsmått mätt). Bara för att upptäcka att träffen gick av stapeln samma helg som mitt flyttlass gick. I år var det äntligen dags och jag och Erik bilade ner till Stora Sjöfallet förra onsdagen. Det var helt fantastiskt! Vi klättrade tre dagar i strålande sol på is som yxorna satt i med ett smack. OK, solpåverkad is av och till, men det kan man lätt leva med när man slipper stå och huttra på standplatserna. Vi klättrade både Greven och Grevinnan, och framförallt Grevinnan var jättekul att äntligen få klättra. Det finns definitivt massor av fler fina fall att klättra nästa år, men det blir svårt att toppa den här träffen vädermässigt!

Rombakstøtta

Den här helgen har vi haft finbesök från Tromsø, Klara och Raymond kom på den goda idén att hälsa på oss efter en tur till Sverige. Efter att en annan varit ute ganska sent på Hannas norska "utryckningslag" (eller något annat dylikt på norska, eventuellt "utdrickningslag", mer info kommer efter bröllopet) fredag kväll, så kom vi iväg på tur vid lunch på lördagen. Vi tog sikte på Rombakstøtta och gav oss upp genom snårskogen och så småningom sluttningarna, där vi såg järvspår! Spännande nog hade det snöat på natten, så han/hon måste ha lurat i omgivningarna. Vi kände oss dock lugna eftersom vi hade med oss våra isyxor (Erik påstod visserligen att järven aldrig skulle visa sig för oss, dock hade Raymond redan hunnit informera oss om att järven kan bli riktigt "sint"). Under toppen gick Erik och jag för att spana på Rombaksrännorna (för er information så har vi redan för flera år sedan gjort en toppbestigning av Rombakstøtta) och gjorde till och med ett försök att gå dit. Det visade sig dock vara lite krångligare än vi trott eftersom vi gått lite för högt på kammen, och klockan var redan alldeles för mycket, så vi vände om och började fara ner normalvägen. Efter en liten spännande happening vid en felåkning så kom vi till slut ned till bilen precis innan det blev kolmörkt.

Erik spanar ner mot rännorna.

Vardagsäventyr

Som Narvikbo är det inte bara de stora lågtrycken från Atlanten som ger vardagen lite extra spänning, utan det finns också en massa möjligheter till små vardagsäventyr som går att klämma in före, mitt i eller under jobbet. Fem minuters promenad från min lägenhet finns det små isfall lämpligt nog upplysta av strålkastarna längs vägen som troligtvis är orsaken till sprängklippan dom faller utför. Enda nackdelen är att vägkonstruktörerna vid bygget av någon anledning bestämde sig för att smälla upp en stor mur på toppen av sprängklippan, vilket gör det väldigt svårt att komma till och göra toppankare uppifrån. Förra veckan var Janne sugen på isäventyr efter att ha missat helgens isklättring/canyoning. Vi konstaterade att fallen vid vägen var tillräckligt bra för att leda på, samlade ihop styrkorna och gick dit efter jobbet. Ledde upp ett fall, isen var lite spooky efter att det pendlat mellan regn i åtta plusgrader och 15 minus den senaste tiden. Bredvid fanns ett annat fall med mer is på toppen där det gick fint att sätta ett toppankare. Line, som var med för första gången, visade sig vara riktigt hård och kämpade sig uppför den nästintill vertikala isen. Det gick över förväntan att klättra där, även om det inte var lika kul när den tionde långtradaren tutade. Det enda som kändes lite dumt var att fira av på en abalakov mitt i stan. Undrar om motsvarigheten till norska Vägverket har något emot att deras sprängklippa pyntas med lite bultar?

I tisdags bestämde sig Kung Bore för att Narviksborna äntligen förtjänade lite fin skidåkning efter all isbana och började vräka ner snö - utan att det blåste! Igår låg följaktligen pudret och fluffigt och fint när jag och Erik åkte ner Linken igår efter att ha hajkat upp på Narviksfjellet.

Erik hajkar upp för Narviksfjellet och jag (jo, det är jag som är den lilla pricken långt upp på bilden) åker ner för första biten av Linken. En massa fluff!

I helgen var det kallt och en fantastisk snålblåst som blåste rakt igenom liv och lem. Trots detta verkade det som en väldigt bra idé att åka och leta reda på Storelva - en liten mix/is/drytooling klippa som vi fått rapporterat om av Rick och Susanne. Med en 1:100 000 karta lyckades vi ta oss upp på vägen som verkade stämma bra med Susannes beskrivning. Vi chansade på att ingen skulle bli sur på oss om vi parkerade bredvid en lada en bit från ett hus. I brist på närmare beskrivning av anmarschen steg vi ur bilen beredda på en omständig rekningstur, varpå Janne får syn på klippan från vägen. Vi knallar dit på kanske 10 min på hård skare, vilken föredömlig anmarsch! Dessutom får vi se solen för första gången på året utan att ha gått upp på ett berg! Efter en liten rekning av möjligheterna bestämmer vi oss för att toppa en bit av klippan längst till vänster för att försöka oss på att göra en drytoolingled (kanske något påverkade av att jag redan skruvat om stegjärnen med mixtaggarna). Naturligtvis gaddar Erik och Janne ihop sig och röstar igenom att jag ska kravla mig upp till träden ovanför, där jag lyckas knyta ihop tillräckligt många för att få ett tillförlitligt toppankare. Sedan är det bara att sätta igång. Av någon anledning skickas Janne, som aldrig har testat att sätta en yxa mot sten förut, först upp på väggen och får sägas göra en strålande debut även om han trillar av precis innan vad som ska visa sig vara kruxet (iallafall så långt på leden som vi kom denna dag). Sedan ger sig Erik iväg och tar sig en bit längre. När det är min tur kommer jag bara upp till kruxet innan jag är så kall om händerna att jag måste fira ner, attans! Janne och Erik tar sig längre uppåt och efter att ha joggat runt och gjort diverse Friskis och Svettis övningar tycker jag att jag är tillräckligt varm för att göra ett nytt försök. Det går bättre, jag kommer förbi kruxet och nästan upp på nästa hylla där det ligger en del lös sten. Får fira ner och ta bort dom nästa gång.

På väg mot klippan som syns i mitten.

Here you go, Hanna!

Hanna och jag har pratat om att övergå från våra forna resedagböcker till att bli moderna bloggare under lång tid. Men inte förrän nu har det blivit dags. Plötsligt drog Hanna till Uppsala och kickstartade sin blogg. Dessutom har hon lovat att leta reda på min (som jag på något sätt måste ha gett sken av redan existerade) för att hålla sig uppdaterad på vad som sker i sin forna hemtrakt, det vill säga Narvik. Eftersom Hannas kontor lyser mörkt (eller snarare inte lyser) för att påminna mig om hennes frånvaro varenda gång jag går förbi, så ska jag naturligtvis göra mitt yttersta för att locka henne tillbaka.

Eftersom jag lurat Erik att vi skulle åka klockan 8.00 på lördag morgon, så var vi faktiskt hos Clara 8.30, avtalad tid. Det av väderprognosen tidigare spådda spöregnet hade på morgonen bytts mot plusgrader men uppehåll i Narvikstrakterna, och jag fick en plötslig uppenbarelse att vi skulle byta den avtalade destinationen Abisko mot Spansdalen. En timme senare dundrade vi in i Spansdalen och det fanns så mycket is så att man nästan ville gråta av glädje. Dessutom ett minimum av snö, till stor fröjd vid alla anmarscher! Efter att ha kört en liten rekogniseringstur fick jag dock för mig att jag skulle gå ur bilen och spana på ett fall med kikaren. När jag öppnat bildörren ungefär 1 cm så rycks den upp av en kastby och när jag klivit ur bilen så var jag tvungen att hålla i takräcket för att inte blåsa iväg. Alla planer på några stora fall fick bordläggas och vi åka tillbaka till ett litet (i Spansdalstermer) fall som ligger hyfsad skyddat. Efter en lättsam promenad upp i den lättsamma snön kom den första varningssignalen: ett ljudligt porlande. Jag drog mig svagt till minnes att jag vid ett tidigare tillfälle klättrat detta fall i vått tillstånd, faktum första gången min chef var på flerrepa tur på is och (bland många andra saker) tyckte det var en mycket blöt upplevelse. Nu var det dessutom plusgrader. Framme vid fallet såg det ändå OK ut. Till skillnad från förra besöket hade den högra delen frusit på så att vi kunde klättra en för oss ny väg upp för fallet. Jag satte fart upp. Större delen av isklättringen denna säsong har föregått på is fylld av spänningar som spricker upp obehagligt åt alla håll och kanter, så det var en fröjd att slå in yxorna i vattenmättad is som fullkomligt sög in dem. Åtminstone tills jag stod under andra branten och på allvar undrade om det hade börjat spöregna. Eftersom Erik och Clara inte börjat klaga där nere kom jag fram till att det nog trots allt faktiskt var isfallet (eller kanske snarare vattenfallet) som spottade ut vatten över mig. När jag väl byggt standplats var jag mycket väl påmind om att jag planerat köpa nya Gore-Tex byxor för länge sedan. Jag var blöt in på innersta underställslagret och dessutom kändes det som att det troligtvis hade runnit ner i ena skon också. Det hjälpte inte att jag fått placera standplatsen precis under en klippkant där det fortsatte forsa ner vaten över mig. Det skulle dock snart visa sig att detta bara var ett smakprov av vad som komma skulle. Snart kom Clara och Erik upp till standplatsen.















Clara på väg upp mot första standplatsen. Fortfarande relativt torr.

Erik fick med sig alla skruvar och påbörjade andra repan. Snart hade han gått in i ett hörn och jag och Clara kunde inte se vad han gjorde längre. Blåsten omintetgjorde alla försök till att ropa något, och det var kanske tur eftersom Erik redan hunnit erbjuda Clara att köpa hans yxor för en billig penning. När vi kliver in i hörnet visar det sig att syndafloden har råkat släppas ner för just detta isfall just denna dag. Vattnet står som en fontän från repet, såklart rakt på de redan blöta byxorna. Varje gång man ens funderar på att närma sig isen med yxan rinner vattnet innanför jackan. Jag skulle vilja påstå att jag har klättrat en hel del blöta saker innan, men ingenting som kunde slå detta flöde. Så fort som möjligt tar jag och Clara oss uppåt. När vi kommer upp till standplatsen är vi superblöta. Det spelar ingen roll att det är plusgrader, nu blir det kallt! Vid det här laget har jag fått äta upp en ogenomtänkt kommentar om "Perfekta förhållanden" ungefär 20 gånger. Firningen ner är det närmaste canyoning jag har gjort.

Med tanke på att klätterrepen fortfarande hängde och torkade i duschen, så var det tur att vi bestämt oss för en skidtur på söndagen. Nu var det spått regn och plusgrader på riktigt runt Narvik, så vi styrde direkt kosan mot Abisko. Eftersom vi hade den stora äran att ha med oss Eva på topptursutrustning för första gången, hade vi efter mångt och mycket bestämt oss för att gå upp på Låktatjåkka. Vi startade från vägen och kunde snart börja ta höjd.

Den första stigningen upp från vägen.

Med tanke på att det inte snöat något den senaste tiden var det kanske inte helt förvånande att det vi gick på inte på något vis påminde om snöfluff. Det såg dock ut att bli en fin dag, åtminstone tills lågtrycksfronten började torna upp sig från Narvikshållet. Innan dess fick vi dock underhållning i form av en skoteråkare som skulle spexa lite och lyckades trilla av skotern i farten. Skotern fortsatte svänga rakt mot mig men jag insåg att den skulle hinna stanna innan jag lyckats slänga mig ner mot bäckravinen. Eftersom jag och Eva tagit skoterkörkort två veckor tidigare kunde vi snabbt konstatera att föraren inte hade haft en lina kopplad mellan sig själv och nödstoppet. Man skulle till och med kunna misstänka att han inte hade med sig vindsäck, spade, ny variatorrem, karta, kompass, nödmat och lysstav för att nämna några av de saker som man alltid bör ha med sig på skotern i tillfälle av en överraskande händelse. När föraren, som iallafall inte lyckats slå sig nämnvärt, lyckats kravla upp och springa ikapp skotern så var han tvungen att kompensera missödet genom att stregra skotern när han körde iväg. Det är såklart pinsamt att trilla av sin skoter mitt framför fyra tjejer på skidor (Erik befann sig vid tillfället lite längre bort). Vi gick vidare och tog ett litet fika- och skavsårsstopp i ett vindskydd ungefär halvvägs till Låktatjåkkas fjällstation. Därifrån hade vi tänkt gå upp på själva toppen. När vi fortsatte turen fick vi plötsligt en kraftig medvind i ryggen. Denna ökade i takt med att vi närmade oss fjällstationen. Vi lyckades iallafall ta oss så högt upp att vi kunde titta på solen (för de som befinner sig på sydligare breddgrader kan berättas att solen numera går över horisonten i Narvik/Abisko, men inte tittar ner i dalen än, således måste man ta sig uppåt för att få se den). Åtminstone så mycket som man kunde se av den genom snödrevet. Några hundra meter från stationen tog jag och Erik ett diktatoriskt beslut om att vända. Efter att ha fått av stighudarna bakom ett litet skjul stakade vi oss nerför första backen i motvinden. Turen förvandlades till ett stakningspass fram tills sista branten ned till bilen. Där kunde man faktiskt lyckas få till några svängar, iallafall tills man råkade hamna i ett parti med bristande skare. Efter att ha enats om att vi iallafall hade fått vara ute, åkte vi och shoppade mat i den nyöppnade Coop butiken i Katteratt (för den oinvigde kan nämnas att alla matbutiker har stängt i Narvik och större delen av Norge på söndagar).

Kommer du tillbaks nu, Hanna?