Rånkeipen blir Meraftestinden blir Gagnesaksla

Trots att vi försökt halva lördagskvällen åt att kolla väderrapporter och kolla i topptursboken så hade vi på söndagsmorgonen fortfarande inte lyckats bestämma oss för vart vi skulle åka. På lördagen hade vi sett att det egentligen var väldigt mycket snö norr om Narvik, men eftersom vädret verkade bli sämre där började vi ändå kolla på turer söder om Narvik. Till slut hade vi iallafall kommit fram till att vi skulle antingen till Rånkeipen eller Meraftestinden. På söndagsmorgonen var det mycket riktigt molnigt norrut. Vi lyckades fortfarande inte bestämma oss för vart vi skulle fara så till slut lastade vi helt enkelt in allt i Tylers bil och började köra söderut. Vid Skjomenbron delade sig alternativen och plötsligt var vi på väg över bron och mot Rånkeipen. Under Rånkeipen upptäckte vi dock att det inte såg ut att ligga så mycket snö där som vi kanske hade hoppats på. Efter ytterligare velande bestämde vi oss helt enkelt för att köra till Meraftestinden istället. Sagt och gjort for vi tillbaks till Skjomenbron och in i Skjomen. Att köra in i Skjomen är en ganska speciell upplevelse. När man kommer längre in längs fjorden reser det sig stora väggar. Nu skulle vi ändå in i Sørskjomen där väggarna slutar rätt ned i fjorden. På lite plättar här och var finns det mot allt sunt förnuft små hopar av hus dit det rimligtvis måste gå att ta sig bara med båt. In i Sørskjomen går det dock en ringlande väg varifrån man kan snegla upp på topparna om man dubbelviker sig i bilen. Ett ställe man kan åka till bara för sightseeing. Men nu skulle vi alltså upp på Meraftestinden.

Fixande och donande vid bilen. Här börjar man vid havsnivå.

Till höger om lyktstolpen kan man skåda toppen på Meraftestinden.

Efter lite förvirrat kringflackande bland älgspår och gårdar kom vi upp på traktorvägen som snirklar sig upp genom skogen nästan till trädgränsen. Förutom oss var det spårat av två tidigare skidåkare och en järv! Efter en liten bit i en bäckravin kom vi upp till kalfjället och kunde spana upp mot Meraftestindens topp.

Tyler jobbar sig uppför traktorvägen.

Meraftestinden såg plötsligt mindre inbjudande ut när man såg snöplymen som lyfte från toppen. Att den fortsätta färden dessutom skulle gå i skugga kändes inte heller särskilt lockande från vår soliga plats. På vår högra sida reste sig istället Gagnesaksla vars sydsida badade i sol. Tvärtemot vart man kanske skulle kunna tro kändes snön mjuk och fin under skidorna. Vi kom snabbt överens om Gagnesaksla måste vara dagens bästa alternativ och gav oss av uppför backen.

På väg mot Gagnesaksla istället. I solen! Självklart har jag alltid mohikanfrisyr när jag är på vilda äventyr.

Tyler torkar svetten ur pannan efter den första branta stigningen. En välförtjänst fikapaus!

Erik blev plötsligt pigg som en mört och skuttade likt en gasell uppför sluttningarna medans vi vanliga dödliga (jag och Tyler) försökte att inte halka efter allt för mycket.

Man skulle kunna tro att Tyler nu står på toppen. Men eftersom jag är på väg till toppröset när jag vänder mig och tar denna bild på honom måste vi dra slutsatsen att så inte är fallet. Toppröset måste rimligtvis stå på bergets högsta punkt även i Norge. Eller?

Strålande utsikt! Strålande sol! Strålande dag! Superlativen haglar på toppen!

En blåsig "panoramafilm" från toppen. Söderut (efter man passerat Erik på filmen) ser man bland annat Stetind, Norges nationalfjäll.

Jag med Frostisen i bakgrunden. Vilken fin glaciär!

Tyler ger sig av nerför sluttningarna.

Erik lägger första svängarna ner i den stora grytan.

Efter den fina grytan var vi tyvärr tvungna att ge oss in i skuggan och ta oss ned i en bäckravin. Efter lite avslutande djungelskidåkning och bäckvadningar så kom vi tillbaks till bilen och kunde skåda de stora väggarna på nytt under färden ut från Skjomen.

Här är den beryktade Gagnesrännan. Inte lika skräckinjagande som jag tänkt mig, men dock respektingivande! Kanske en annan gång...

Fun in the sun på Vássečohkka

Efter några dagars växlande väder bestämde sig vårsolen för att skina i hela sin härlighet idag igen. Eftersom några bekanta tagit sig upp till Abisko för något så trevligt som ett bröllop hade jag således flera goda anledningar att fara till fosterlandet för att joina dom på en topptur (för att undvika eventuella missförstånd så klargör jag nu att bröllopet gick av stapeln i helgen och mina vänner stannat kvar för att njuta av traktens skidåkning). Turen gick till Vássečohkka, en av Abiskotraktens mest populära åk. Inte så konstigt eftersom det ligger relativt nära E10:an och ofta bjuder på fin snö (visar empirisk forskning baserad på tre besök). Mycket riktigt var vi inte ensamma på berget utan möttes både av heli-skidåkare och andra som liksom vi tog oss upp på berget för egen maskin. Tur nog fanns det fin snö så att det räckte och blev över till oss alla.

Spårat och klart. Till topps (den som ligger längst till höger)!

En snowboardåkare hade vi också fått med oss. I bakgrunden ser man fjällen norr om Torneträsk.

Toppfika.

Från toppen hade man fin utsikt in i Norge. I mitten av bilden ser man Fagernesfjellet, Beisfjordtøtta och Rombakstøtta. Det är alltså på andra sidan av denna bergsklump som Narvik ligger.

Chantal och den fina snön.

Glada åkare.

För att komma under malmbanan får man gå genom en spännande tunnel.
I bakgrunden ser man Vassijaure station

Storfjellet

I lördags var det bara en sådan helt fantastisk dag då solen strålar (i alla fall nästan hela dagen), berget är täckt av 1-5 dm fluff, det inte blåser och man är faktiskt ledig och drar på tur! Det är inte förrän man står där på berget och myser i solen som man fattar hur jobbigt det är i december-januari. Egentligen borde man bara dra utomlands från november och komma tillbaks i slutet av februari. Men nästa år så kommer man väl stå där igen med yxorna och hackar i den stenhårda isen klädd enligt 7-lagersprincipen. Här kommer iallafall några bilder från en dag då man verkligen förstår varför man bor i Narvik.

Dit ska vi. Den lilla tippen som sticker upp strax höger om solen.

Anders och Boel på första fikapausen. I bakgrunden ser man Beisfjord och Narviksfjellet.

Lite kyligt fortfarande på morgonkvisten (klockan halvelva alltså).


Här börjar vi snacka fluff. Vi ska upp passet rakt fram.

På väg uppför en liten miniglaciär för att nå passet varifrån man går mot toppen. Nu en halvmeter fluff (självklart går man sist och får vältrampade spår)!

Sista biten upp mot toppen av Storfjellet.

Men vad är det för gråa saker till vänster som är på väg in?

Nehej, blev ingen panoramautsikt från toppen denna gången.

Boel och Anders har farit nerför glaciären och är på väg vidare.

Erik och Clara är in så missnöjda de heller. Sämre kan man ha det.

Blåsigt i Lunndörren, spräckt läpp i Klövsjö och full rulle på Sylarna

Förra året blev det med tre veckors varsel annonserat alpin tjejträff på Sylarna. Som gammal sylsäsongare blev jag genast sugen på att fara men eftersom man numera jobbar så blev det för svårt att få ihop resan på så kort tid. Desto roligare när jag i höstas upptäckte att Girls Get Higher nätverket planerade en repris. Jag kände att jag gärna ville bidra till detta initiativet och hörde av mig till tjejen som tagit tag i det hela och erbjöd mig hela något bildspel eller visa lite stegjärnsteknik eller dylikt. Det slutade med att jag fick erbjudande om att vara med och hålla klätterworkshopsen vilket jag tyckte lät skoj. När jag ändå skulle till Jämtland kändes det som en god idé att hitta på lite fler saker. Jag hade hört talas om Lunndörren och spanade runt på Östersunds klätterklubbs hemsida och konstaterade att det fanns med svenska mått långa isfall som såg riktigt skojiga ut. Snart så hade jag lurat med mig Maria och Johanna hoppade också på tåget. På lördag morgon anlände jag och Johanna till Östersund och Maria plockade upp oss på tågstationen (tåget var bara 30 min försenat, tyvärr fanns det ingen el på tåget eftersom vagnen var felkopplad så Maria fick snällt valla sin hund runt stationen i 25 minus). Efter en hel del fixande i Marias lägenhet och på stan så lyckades vi trycka in all packning i bilen och fara iväg. Till Johannas förtjusning körde vi på isvägarna.

Så här spännande är det att köra på isvägarna i Östersundstrakterna.

Resan tog lite längre tid än planerat och till slut spände vi på oss skidorna vid fyrasnåret och gav oss iväg längs leden som leder in till Lunndörren, ett pass söder om Vålådalen. Vi dubbeldrog Marias nyligen införskaffade pulka som kom väl till pass när vi skulle transportera alla klätterprylarna de 10 km in till Lunndörren. Vädret var strålande, sol och vindstilla. Sista biten fick vi dock gå i mörker.

Fint fjällväder på vägen in till Lunndörren.

Några skavsår fick tas hand om innan vi gick de sista kilometrarna i mörker.

Morgonen därpå var inte vädret på lika gott humör. Vi knatade bort mot Mittpasset där de tuffaste fallen ligger, 2 km från vindskyddet där vi campade. Längs vägen passerar man Stora Rännan som vid det här laget bestod till stora delar av snö och inte så mycket av is. Mittemot fanns ett ganska inbjudande fall, kanske något högt upp på fjällsidan men framförallt med en stor snödriva hängandes längst upp. Efter en stigning för att komma upp i Mittpasset kunde vi se fallen som ligger ganska långt in i passet.

Vi gör oss redo att för att gå och leta efter is.

Fallen längs in i Mittpasset.

Tyvärr hade det börjat blåsa ganska så rejält vid det här laget och detta i kombination med att vi kommit iväg lite sent resulterade i att vi vände om. Detta visade sig vara ett klokt beslut då det någon timme senare blåste så mycket så att det var svårt att stå upp i vindbyarna utanför vindskyddet. Efter lite transceiverövning käkade vi middag och packade i ordning alla väskor för att kunna komma iväg och klättra tidigt morgonen därpå. Vissa väderfakta i sms från omvärlden tydde kanske på att detta var lite optimistiskt men hoppet är det sista som lämnar en. Under timmarna som följde ökade vinden mer och mer. Något i vindskyddet i kombination med vinden lät som kyrkklockor när en vindstöt kom in, sedan övergick det till ett riktigt ”vroooooom” istället. Det var vid det här laget helt befogat att använda vindskyddet som nödutrymme.

På morgonen var det bara att sätta igång och skotta bort den meter snö som låg utanför dörren. Vi gick ut och kände på vindstyrkan i omgångar. Det var precis så att man kunde hålla sig stående i vindbyarna om man ställde sig i fördelaktig position. Vi behövde inte fundera på om vi skulle kunna klättra eller inte. Nu var snarare frågan om vi skulle kunna ta oss ifrån vindskyddet eller inte. Vi skulle ändå behöva gå ut dagen efter för att hinna vidare till Sylarna. Efter att ha packat ihop alla pryttlar och väntat ett tag på att se om vinden skulle mojna (vilket den inte gjorde) så bestämde vi oss för att göra ett försök. Vi tog på oss selar och gjorde en ögla bak på pulka för att kunna hålla emot den i vinden. Vi skulle köra lätt utför i en fantastisk medvind. Jag var faktiskt så imponerad av vindstyrkan att jag började gå med isyxa för att kunna self arresta om jag höll på att blåsa bort. Marias skidor spände vi på pulka direkt och efter 5 meter åkte min ena stighud av så jag fick också ta av skidorna och gå istället. Det var nog lika bra det eftersom Johanna emellanåt höll på att blåsa iväg på sina skidor. Efter att ha flugit omkring som plockepinn några gånger så lyckades vi få ihop en ganska lyckad uppställning där Maria gick framme och drog pulkan och jag gick bakom inkopplad i en slinga och höll emot. Mitt i alltihopa såg Maria björnspår. Det glömde jag bort direkt medans Maria och Johanna gick och såg björnar bakom varje sten. Det var inte förrän i bilen som vi kom på att björnar ligger i ide på vintern! Efter några kilometer kom vi ut ur passet och vinden antog en mer behaglig styrka. Nu fick vi snart en sidovind istället och så dålig sikt att jag fick gå framför och spana efter kryssen medan Johanna och Maria dubbeldrog pulkan. Till slut kom vi in i björkskogen och var nog ganska lättade allihopa när vi nått bilen.

Vi har äntligen kommit ur passet och vinden lugnar sig.

Dagen efter tänkte vi att det skulle bli lite isklättring iallafall. Vi for ner till Klövsjö och Fettjeåfallet som enligt rapporten på Östersunds KK:s hemsida skulle ha ”drömförhållande”. Mycket riktigt visade sig de två isfallen som bildas där vara i riktigt fin form. Vi valde det högra som har en bred, brant och inbjudande sistarepa som jag paxade. När Johanna kom upp till fallen upptäckte hon att hon tappat sin klocka. Efter att ha sprungit runt vid fallet och tillbaks en bit längs stigen var vi tvungna att konstatera att den nog skulle bli omöjlig att hitta i djupsnön. Johanna ledde upp första repan.

Johanna ger sig av uppför första repan.

Det första som händer när Maria kliver upp på isen är att hon träffar sin tand med isyxan och slår bort en flisa. När vi kommit upp till Johanna kollar vi ut en linje uppför slutväggen och jag beger mig uppåt. Klättringen är verkligen superfin.

Jag på nedersta delen av andra repan. Ser ut att vara precis innan jag blodar ner fallet.

Kanske 10 m upp i det branta så blir det en dishplate när jag slår i yxan. Jag bestämmer mig för att slå bort den för att vara säker på att yxan sitter innan jag hänger mig i den. På något vis lyckas jag slå så att jag accelerar en isbit rakt in i ansiktet och plötsligt spottar och fräser jag blod. Efter några första panikslagna sekunder inser jag att jag inte har slagit ut framtänderna. Jag drar i en isskruv och hänger upp mig så att jag kan känna efter lite mer vad som hänt. Det är bara att konstatera att överläppen är spräckt. Tur i oturen så är Maria ambulanssjuksköterska och meddelar nerifrån att det inte kommer spela någon roll om det dröjer en liten stund innan hon tar hand om det. Efter att ha hämtat mig en liten stund bestämmer jag mig för att klättra vidare. Efter några meter så inser jag att jag är ganska matt efter blodchocken och jag har inte direkt lust att ta ett förstemansfall ovanpå så det blir att vända. Klantigt. Vilken besvikelse på ett sådant fint fall. På vägen hem stannar vi i Åsarna och Maria tar hand om mig på handikapptoaletten. Efter att ha passat ihop amorbågen så blir jag ihoptejpad och får äta maten i små små bitar eftersom läppen är ganska svullen. Det är ganska svårt att dricka också utan att blöta ner tejparna.

Morgonen därpå trycker vi återigen in packningen i bilen och far iväg mot Storulvån. De senaste månaderna har det pågått någon sorts maildjungel och det är riktigt trevligt att äntligen få ett ansikte på Erika och Helena när vi kommer till Storulvån. De verkar tycka att det är kul att se mig också trots att mina läpptejpar påminner om en Hitlermustasch. Snart anländer också Sara. Vår sista coach/organistör/whatever är en annan Johanna som anländer dagen efter. Den ursprungliga planen är att hela gänget ska dra upp till Sylarna direkt, men eftersom vädret inte är mycket mer fördelaktig här än det var i Lunndörren så tar vi ett beslut om att vara kvar på Storulvån en natt. Det är ca 30 tjejer från olika ställen i Sverige som har kommit till Storulvån för att vara med på den alpina tjejträffen. På eftermiddagen drar vi igång olika workshops i klättring, lavinkunskap och bivackbygge. På kvällen blir det bildspel om Denali och turplanering. Dagen därpå far hela gänget upp till Sylarna. Tyvärr så är det fortfarande blåst, snö och dålig sikt och det kommer vara så dagarna som följer, trots vårt eviga hopp om nästa dags ”väderlucka”, som dock hela tiden flyttar sig en dag framåt i tiden. Det hindrar dock inte tjejerna från att dra ut på de turer som är möjliga att göra och Herrklumpen, Fruntimmersklumpen och Vaktklumpen blir välbesöka. Det går att hitta fin snö om man åker på rätt ställen, även om det kan vara lite svårt att se i whiteouten. Vi matar på med workshops på olika teman och på klätterbitarna över vi bland annat self arrest från Sylarnas tak, bygger snöankare och över steg- och isyxteknik.

Det översnöade taket på Sylarna kom väl till pass för att öva self arrest och snöankare.

Tjejerna testar att säkra från sina snöankare.

Det är härligt att se att stämningen är på topp trots att det inte går att genomföra de turer som folk har gått och planerat för de senaste veckorna. På söndagen blir det slutligen en liten lucka i vädret och vi drar upp mot Sylmassivet i hopp om att det ska lätta ytterligare. Men efter två timmar drar det igen istället och Syltoppen har faktiskt inte setts till en enda gång på hela träffen! Vi som dragit upp får oss iallafall ett fint skidåk ned från Djävulspinacklarna respektive Vaktklumpen innan det är dags att dra ner mot Storulvån igen. Det bästa från tjejträffen var att lära känna så mycket nytt trevligt folk och att se så många alpinsugna tjejer. Sylmassivet står kvar och väntar tills nästa gång, förhoppningsvis med bättre väder!

Jag och Marre klättrade iallafall lite snö på Herrklumpen. En linje som kallas Sjuan.

Isklättring på ryska

I slutet av februari var jag ute på en spännande isklätterdag. Det hela började med att jag fick ett vidarebefordrat mail av Lena från en person i Norsk Tindeklubb som i sin tur var tillfrågad av ytterligare som var på jakt efter en tjej som en ryska ville klättra med på ”Lofoten Mountaineering Festival”. Bakgrunden var något som att inte så många ryskor har klättrat alpint och nu ville de gärna se hur den norska ”fria stilen” fungerade, och det skulle även filmas. Själv tänkte jag att dessa damer förmodligen var födde med isyxorna i händerna och gått barfota i Sibirien vintertid sen de var fem år och troligtvis skulle undra vad jag höll på med om jag försöka ta mig uppför någon tur i Lofoten. Så jag skrev lite försiktigt tillbaks och frågade vilken grad det hela rörde sig om. Sedan var det tyst ett bra tag tills jag kom tillbaks från en tur till Sverige och plötsligt hade hundraelva missade samtal från ett okänt norskt nummer. Ungefär en timme efter jag satt i norska SIM-kortet så ringde det igen och en väldigt entusiastisk man med en ganska svår norsk dialekt pratade fort om ryssar och is. Efter ett tag lyckades jag lista ut att han var inblandad i ett företag som på något vis sponsrade den här ryska träffen och att de väldigt gärna ville att jag skulle komma och klättra med dom. Det visade sig också att de skulle komma in till Spansdalen och därför kunde jag komma dit och klättra is med dom. Detta kändes något bättre. På is känner jag mig ganska stabil och mannen i fråga berättade även att de faktiskt att ryskorna faktiskt inte klättrat så mycket is. Dessutom visade det sig att han även fått tag på Gina, en annan bekant som klättrar is, så hon skulle också bli med. Det känns alltid bra att ha någon ”kjenning” med sig som man vet kan säkra.

På onsdag morgon körde jag alltså mot Spansdalen eller rättare sagt Fjellkysten där ryssarna hade inhuserats. Den aktuella veckan pågick det en isklätterträff där också så jag hittade några bekanta att prata med vid ingången tills det dök upp en rysk dam som presenterade sig som Irina och förklarade (på engelska) att jag skulle vänta för det skulle komma en ”translator”. Så jag slog mig ner i soffan igen och avvaktade. Till slut kom Olga som pratade ganska bra engelska. Det visade sig att jag och Gina inte skulle ha med oss en person på en långtur som vi hade trott, utan att de var sju stycken som skulle med och isklättra. Det var dock inte sju damer utan fyra damer och tre herrar. Eftersom temperaturen var ganska långt under nollan så var det kanske lika bra och när Gina dök upp så ändrade vi planen från Henrikkadotter till att åka till Flåget, där man faktiskt kan klättra i solen. Efter att ryssarnas buss äntligen hade startat i kylan så körde vi iväg. Isen badade mycket riktigt i sol vilket var otroligt skönt och det gick att ta av några lager kläder. Det hela var smått kaotiskt. Gina ledde upp mitt på fallet samtidigt som en av ryssarna skulle sätta upp ett rep att filma och fotografera ifrån.

Olga tar sig uppför isen med hjälp av is-fifi-krokarna.

Sedan började en tjej leda upp på vad de kallade för is-fifi-krokar. Enligt annan källa skall dessa även kallas för ”rysskrokar”. Tjejen stod helt enkelt i krokarna. Tyngden från kroppen trycker ner kroken i isen och så kan man ”traska” uppför. Väldigt spännande. De andra klättrade med yxor. De var väldigt framåt och prövade leda upp fastän klättertekniken såg något ostabil ut.

Full aktivitet vid fallet.

När Gina kommit ner igen frågade jag om de ville se lite hur vi brukade göra och det ville de väldigt gärna. Så bevakad av en filmkamera från ena hållet och en stor systemkamera från det andra så visade jag hur man kan skruva in skruvar utan vev lite fort och demonstrerade den klättertekniskt viktiga triangeln och försöka förklara att de skulle stå bredare med benen och ha yxan i mitten. För säkerhets skull var även en filmkamera placerad en bit nedanför fallet vilken verkade dokumentera allt som händer hela dagen. Det blev ganska lustigt för först sa jag något och sedan skulle det översättas medans jag stod i A-position en halv meter ovanför backen och sedan kunde jag fortsätta. Kanske fick de iallafall med sig något. Säkringsteknikerna var kanske inte helt enligt norsk eller svensk standard heller så jag vågade, så diplomatiskt jag kunde, visa hur vi brukade använda en hinkbroms, alltså vänd åt rätt håll.

Här dokumenteras det från alla håll och kanter (observera filmkameran bakom mannen).


Sedan slängde vi upp ett topprep på den branta delen. Efter det ville Irina klättra i replag med mig. Jag tog med en annan norsk tjej som dykt upp också eftersom jag inte kände mig helt komfortabel med den ryska säkringstekniken. Isen var stenhård. På andra repan blev det lite brantare och kändes delvis som att slå i cement. Halvvägs upp upptäckte jag att två av mina tre säkringsskruvar var igenisade så jag fick hänga upp mig och tina dom. Ungefär när jag kunde fortsätta igen så trillar killen som leder upp till vänster om mig ner för andra gången!

Grabben som inte är rädd för att ta ett förstemansfall.

Jag hackade mig upp den sista biten och kunde ta upp resten av replaget. Grabben vände. Måste ändå säga att jag är imponerad över hur orädda de var och bara prövade på att göra allt möjligt.

Irina kommer uppför andra repan.

Sedan var det dags att fira av så jag förklarade att vi skulle göra en abalakov. Irina förstod vad vi skulle göra och såg faktiskt något skeptisk ut vilket jag blev lite förvånad över eftersom jag iallafall fått för mig att abalakoven uppfanns av en ryss. Själv är jag väldigt förtjust i abalakovs och skruvade lite raskt ihop en. Tur nog behövde jag inte skämmas utan träffade på första försöket. Sedan skickade jag ner mina andrakvinnor innan jag gav mig ner själv för att rensa hela fallet från alla skruvar och slingor som satts upp under dagen. Jag var tung som en elefant när jag kom ner. Väl nere var ryssarna i full färd med att demonstrera för Gina hur man vänder på is och självklart fick jag mig också en noggrann demonstration. Man tar helt enkelt en isskruv. Helst inte vilken isskruv som helst utan ett hemmabygge med ett extra hjul längst ut där man kan fäst och samla ett långt repsnöre. Sedan arrangerar man detta så att när man har firat ner och drar ner repet så snurrar skruven upp. Jag hade sett detta med vanliga skruvar på bild och alltid undrat hur bra det kan fungera egentligen. Det visade sig också att det inte fungerar så bra om man bara skruvar i skruven, utan man måste först skruva in en skruv en gång och sedan skruva in rapellskruven. Den måste nämliga skruva ut sig ganska lätt för att det hela ska fungera. Annars står man där utan vare sig skruv eller rep.

Irina demonstrar rapellskruven.

Efter detta bestämde sig solen för att gå ner bakom berget och det blev snorkallt. Vi började packa ihop sakerna. Gina sprang i förväg för att hinna med en färja till Tromsö. Jag och Irina gick tillbaks sist. Det visade sig att det ändå gick att kommunicera hyfsat på engelska. Hon förklarade att hon var ”mountaineering instructor” i Kaukasus och hur hon engagerat sig i att utveckla den kvinnliga bergsklättringen i Ryssland. Jag hade fått höra av mannen med den kluriga dialekten att under Sovjettiden var det förbjudet för kvinnliga klättrare att åka på expeditioner utan manliga deltagare vilket överraskade mig lite grann. Att jag blev överraskad är väl troligast ett tecken på att jag är väldigt dåligt insatt. När vi kom upp till bilarna visade det sig att Gina lyckats låsa in bilnycklarna i bakluckan innan hon låst upp bilen. Det tog ryssarna 7 minuter att bryta sig in i bilen! Och då påstod de att den manick de använde inte var optimerad för biltypen. Detta var helt enkelt en väldigt intressant och spännande dag som inte var slut än!

Så här gör man för att ta sig in i bilen när man låst in nycklarna i bagageluckan.

Tur nog startade ryssarnas buss trots den kalla temperaturen. Det hade tagit dem två dygn att köra från Moskva i denna buss, som jag helst inte hade tillbringat ens två timmar i. Klätterentusiasmen kunde man verkligen inte missta sig på! När vi kom tillbaks till Fjellkysten blev jag och Gina inbjudna på ryskt te och diverse olika ryska kex och godisar. En rysk tjej brassade te på Jetboilen på rummet och vodkaflaskan stod förstås bredvid! De var väldigt intresserade av hur tjejer klättrade i Norge och Sverige och vilka satsningar som gjorts där och vi pratade ganska länge om detta och hur de olika klätterkulturerna var. Det tog lite extra tid eftersom allt skulle översättas mellan ryska och engelska hela tiden. Faktum är att det finns många likheter mellan Norska Klätterförbundets satsning på tjejer de senaste åren och det som Irina vill driva och det var intressant att höra om detta och vi diskuterade också möjligheten att göra något gemensamt i framtiden.

Ryssarna demonstrerade också med stor entusiasm diverse spännande klätterprylar som de brukade använda. Till slut var jag tvungen att fara och i present fick jag en fin liten rysk pippi. Det var en väldigt inspirerande dag och som vanligt upptäcker man att folk från andra ställen är mer lika en själv än vad man i sin enfald tror.

En heavy-weight version av vajer för att rycka ut bankeboltar.

I kombination med slingor med ringar på en variant på stegar (man fäster krokarna frampå benet i ringarna för att komma upp i stegarna).