Gott och blandat

På senaste tiden har det hänt så mycket av både det ena och det andra så att jag inte har hunnit med att försöka pracka på min omgivning information om mina förehavanden. En liten uppdatering med den senaste tidens high lights följer helt enkelt!

Rånkeipen
I mitten av februari var vi en kvartett bestående av Erik, Robban, Mirja och mig som turade upp på en av Narviks kanske finaste utsiktstoppar: Rånkeipen. Efter en viss besvikelse (iallafall från min och Mirjas sida) över att vi inte tänkt på att turandet föregick i skugga en av dessa första rejält soliga dagar på säsongen letade vi oss upp efter ett skoterspår (som tydligen fanns där trots skoterförbud i Norge). När vi skulle svänga upp ur snårskogen stötte vi på några lättskrämda norrmän som förvarnade om en stor "skavel" (snödriva) och mycket sten. Tur nog gick vi vidare, och fick ett av säsongens bästa åk efter den fantastiska utsikten (äntligen i sol!) på toppen. En topp som verkligen kan rekommenderas en tur till - men se till att ha fint väder så att utsikten kommer till sin rätt!

Erik på väg nerför Rånkeipen.

Isklatretreff i Spansdalen - bara jenter!

I höstas var jag på alpin jentetreff i Chamonix, ett arrangemang av Norska Klatreforbundet på intiativ av Lena, en mycket frän kompis. Denna resa är ett äventyr i sig som skulle bli en egen fin historia, men här kommer vi till resultatet, en jentetreff i Spansdalen. Som deltagare på träffen i Chamonix påtog man sig att ordna ett arrangemang i sin hemmaklubb. Johanna från Tromsø kom med den goda idén att vi skulle ordna en isklätterträff i Spansdalen för jenter i Nordnorge. Trots att Johanna designat en ursnygg reklamskylt var vi smått oroliga för att ingen skulle komma, men när helgen kom var vi faktiskt 11 personer som huserade i "Grendehuset" precis nedanför den maffiga Henrikkafossen. Klättrarna var allt från nybörjare till erfarna på is och träffen bjöd på både topprep och klättring på långa fina isfall. På lördagen blev det gemensam tacosmiddag och bildspel.

Isklättring vid Sjøvegan för de som inte provat på tidigare eller ville träna teknik på is.

Sol hela dagen! Nöjda klättrare!

Isklätterträff i Stora Sjöfallet

Första gången jag var i Stora Sjöfallets nationalpark var under mitt år på Malungs folkhögskola. Hela klassen satt på bussen upp till Ritsem där vi skulle börja vår skidtur genom Sarek. Jag och Petra hade precis påbörjat våra isklätterkarriärer och stirrade på isfallen som vältrade sig ner längs fjällsidan. Vår lärare Hannibal förklarade pedagogiskt att de fallen, Greven och Grevinnan, var minsann riktigt hårda saker att klättra. Någon gång, tänkte vi. På något vis upptäckte vi att det faktiskt arrangeras en isklätterträff i Stora Sjöfallet varje år. Året efter var jag i Innsbruck men när jag året efter skulle flytta till Narvik så tyckte jag att det borde vara dags, nära och bra (iallafall med Norrlandsmått mätt). Bara för att upptäcka att träffen gick av stapeln samma helg som mitt flyttlass gick. I år var det äntligen dags och jag och Erik bilade ner till Stora Sjöfallet förra onsdagen. Det var helt fantastiskt! Vi klättrade tre dagar i strålande sol på is som yxorna satt i med ett smack. OK, solpåverkad is av och till, men det kan man lätt leva med när man slipper stå och huttra på standplatserna. Vi klättrade både Greven och Grevinnan, och framförallt Grevinnan var jättekul att äntligen få klättra. Det finns definitivt massor av fler fina fall att klättra nästa år, men det blir svårt att toppa den här träffen vädermässigt!

Rombakstøtta

Den här helgen har vi haft finbesök från Tromsø, Klara och Raymond kom på den goda idén att hälsa på oss efter en tur till Sverige. Efter att en annan varit ute ganska sent på Hannas norska "utryckningslag" (eller något annat dylikt på norska, eventuellt "utdrickningslag", mer info kommer efter bröllopet) fredag kväll, så kom vi iväg på tur vid lunch på lördagen. Vi tog sikte på Rombakstøtta och gav oss upp genom snårskogen och så småningom sluttningarna, där vi såg järvspår! Spännande nog hade det snöat på natten, så han/hon måste ha lurat i omgivningarna. Vi kände oss dock lugna eftersom vi hade med oss våra isyxor (Erik påstod visserligen att järven aldrig skulle visa sig för oss, dock hade Raymond redan hunnit informera oss om att järven kan bli riktigt "sint"). Under toppen gick Erik och jag för att spana på Rombaksrännorna (för er information så har vi redan för flera år sedan gjort en toppbestigning av Rombakstøtta) och gjorde till och med ett försök att gå dit. Det visade sig dock vara lite krångligare än vi trott eftersom vi gått lite för högt på kammen, och klockan var redan alldeles för mycket, så vi vände om och började fara ner normalvägen. Efter en liten spännande happening vid en felåkning så kom vi till slut ned till bilen precis innan det blev kolmörkt.

Erik spanar ner mot rännorna.