Vardagsäventyr

Som Narvikbo är det inte bara de stora lågtrycken från Atlanten som ger vardagen lite extra spänning, utan det finns också en massa möjligheter till små vardagsäventyr som går att klämma in före, mitt i eller under jobbet. Fem minuters promenad från min lägenhet finns det små isfall lämpligt nog upplysta av strålkastarna längs vägen som troligtvis är orsaken till sprängklippan dom faller utför. Enda nackdelen är att vägkonstruktörerna vid bygget av någon anledning bestämde sig för att smälla upp en stor mur på toppen av sprängklippan, vilket gör det väldigt svårt att komma till och göra toppankare uppifrån. Förra veckan var Janne sugen på isäventyr efter att ha missat helgens isklättring/canyoning. Vi konstaterade att fallen vid vägen var tillräckligt bra för att leda på, samlade ihop styrkorna och gick dit efter jobbet. Ledde upp ett fall, isen var lite spooky efter att det pendlat mellan regn i åtta plusgrader och 15 minus den senaste tiden. Bredvid fanns ett annat fall med mer is på toppen där det gick fint att sätta ett toppankare. Line, som var med för första gången, visade sig vara riktigt hård och kämpade sig uppför den nästintill vertikala isen. Det gick över förväntan att klättra där, även om det inte var lika kul när den tionde långtradaren tutade. Det enda som kändes lite dumt var att fira av på en abalakov mitt i stan. Undrar om motsvarigheten till norska Vägverket har något emot att deras sprängklippa pyntas med lite bultar?

I tisdags bestämde sig Kung Bore för att Narviksborna äntligen förtjänade lite fin skidåkning efter all isbana och började vräka ner snö - utan att det blåste! Igår låg följaktligen pudret och fluffigt och fint när jag och Erik åkte ner Linken igår efter att ha hajkat upp på Narviksfjellet.

Erik hajkar upp för Narviksfjellet och jag (jo, det är jag som är den lilla pricken långt upp på bilden) åker ner för första biten av Linken. En massa fluff!

I helgen var det kallt och en fantastisk snålblåst som blåste rakt igenom liv och lem. Trots detta verkade det som en väldigt bra idé att åka och leta reda på Storelva - en liten mix/is/drytooling klippa som vi fått rapporterat om av Rick och Susanne. Med en 1:100 000 karta lyckades vi ta oss upp på vägen som verkade stämma bra med Susannes beskrivning. Vi chansade på att ingen skulle bli sur på oss om vi parkerade bredvid en lada en bit från ett hus. I brist på närmare beskrivning av anmarschen steg vi ur bilen beredda på en omständig rekningstur, varpå Janne får syn på klippan från vägen. Vi knallar dit på kanske 10 min på hård skare, vilken föredömlig anmarsch! Dessutom får vi se solen för första gången på året utan att ha gått upp på ett berg! Efter en liten rekning av möjligheterna bestämmer vi oss för att toppa en bit av klippan längst till vänster för att försöka oss på att göra en drytoolingled (kanske något påverkade av att jag redan skruvat om stegjärnen med mixtaggarna). Naturligtvis gaddar Erik och Janne ihop sig och röstar igenom att jag ska kravla mig upp till träden ovanför, där jag lyckas knyta ihop tillräckligt många för att få ett tillförlitligt toppankare. Sedan är det bara att sätta igång. Av någon anledning skickas Janne, som aldrig har testat att sätta en yxa mot sten förut, först upp på väggen och får sägas göra en strålande debut även om han trillar av precis innan vad som ska visa sig vara kruxet (iallafall så långt på leden som vi kom denna dag). Sedan ger sig Erik iväg och tar sig en bit längre. När det är min tur kommer jag bara upp till kruxet innan jag är så kall om händerna att jag måste fira ner, attans! Janne och Erik tar sig längre uppåt och efter att ha joggat runt och gjort diverse Friskis och Svettis övningar tycker jag att jag är tillräckligt varm för att göra ett nytt försök. Det går bättre, jag kommer förbi kruxet och nästan upp på nästa hylla där det ligger en del lös sten. Får fira ner och ta bort dom nästa gång.

På väg mot klippan som syns i mitten.

Here you go, Hanna!

Hanna och jag har pratat om att övergå från våra forna resedagböcker till att bli moderna bloggare under lång tid. Men inte förrän nu har det blivit dags. Plötsligt drog Hanna till Uppsala och kickstartade sin blogg. Dessutom har hon lovat att leta reda på min (som jag på något sätt måste ha gett sken av redan existerade) för att hålla sig uppdaterad på vad som sker i sin forna hemtrakt, det vill säga Narvik. Eftersom Hannas kontor lyser mörkt (eller snarare inte lyser) för att påminna mig om hennes frånvaro varenda gång jag går förbi, så ska jag naturligtvis göra mitt yttersta för att locka henne tillbaka.

Eftersom jag lurat Erik att vi skulle åka klockan 8.00 på lördag morgon, så var vi faktiskt hos Clara 8.30, avtalad tid. Det av väderprognosen tidigare spådda spöregnet hade på morgonen bytts mot plusgrader men uppehåll i Narvikstrakterna, och jag fick en plötslig uppenbarelse att vi skulle byta den avtalade destinationen Abisko mot Spansdalen. En timme senare dundrade vi in i Spansdalen och det fanns så mycket is så att man nästan ville gråta av glädje. Dessutom ett minimum av snö, till stor fröjd vid alla anmarscher! Efter att ha kört en liten rekogniseringstur fick jag dock för mig att jag skulle gå ur bilen och spana på ett fall med kikaren. När jag öppnat bildörren ungefär 1 cm så rycks den upp av en kastby och när jag klivit ur bilen så var jag tvungen att hålla i takräcket för att inte blåsa iväg. Alla planer på några stora fall fick bordläggas och vi åka tillbaka till ett litet (i Spansdalstermer) fall som ligger hyfsad skyddat. Efter en lättsam promenad upp i den lättsamma snön kom den första varningssignalen: ett ljudligt porlande. Jag drog mig svagt till minnes att jag vid ett tidigare tillfälle klättrat detta fall i vått tillstånd, faktum första gången min chef var på flerrepa tur på is och (bland många andra saker) tyckte det var en mycket blöt upplevelse. Nu var det dessutom plusgrader. Framme vid fallet såg det ändå OK ut. Till skillnad från förra besöket hade den högra delen frusit på så att vi kunde klättra en för oss ny väg upp för fallet. Jag satte fart upp. Större delen av isklättringen denna säsong har föregått på is fylld av spänningar som spricker upp obehagligt åt alla håll och kanter, så det var en fröjd att slå in yxorna i vattenmättad is som fullkomligt sög in dem. Åtminstone tills jag stod under andra branten och på allvar undrade om det hade börjat spöregna. Eftersom Erik och Clara inte börjat klaga där nere kom jag fram till att det nog trots allt faktiskt var isfallet (eller kanske snarare vattenfallet) som spottade ut vatten över mig. När jag väl byggt standplats var jag mycket väl påmind om att jag planerat köpa nya Gore-Tex byxor för länge sedan. Jag var blöt in på innersta underställslagret och dessutom kändes det som att det troligtvis hade runnit ner i ena skon också. Det hjälpte inte att jag fått placera standplatsen precis under en klippkant där det fortsatte forsa ner vaten över mig. Det skulle dock snart visa sig att detta bara var ett smakprov av vad som komma skulle. Snart kom Clara och Erik upp till standplatsen.















Clara på väg upp mot första standplatsen. Fortfarande relativt torr.

Erik fick med sig alla skruvar och påbörjade andra repan. Snart hade han gått in i ett hörn och jag och Clara kunde inte se vad han gjorde längre. Blåsten omintetgjorde alla försök till att ropa något, och det var kanske tur eftersom Erik redan hunnit erbjuda Clara att köpa hans yxor för en billig penning. När vi kliver in i hörnet visar det sig att syndafloden har råkat släppas ner för just detta isfall just denna dag. Vattnet står som en fontän från repet, såklart rakt på de redan blöta byxorna. Varje gång man ens funderar på att närma sig isen med yxan rinner vattnet innanför jackan. Jag skulle vilja påstå att jag har klättrat en hel del blöta saker innan, men ingenting som kunde slå detta flöde. Så fort som möjligt tar jag och Clara oss uppåt. När vi kommer upp till standplatsen är vi superblöta. Det spelar ingen roll att det är plusgrader, nu blir det kallt! Vid det här laget har jag fått äta upp en ogenomtänkt kommentar om "Perfekta förhållanden" ungefär 20 gånger. Firningen ner är det närmaste canyoning jag har gjort.

Med tanke på att klätterrepen fortfarande hängde och torkade i duschen, så var det tur att vi bestämt oss för en skidtur på söndagen. Nu var det spått regn och plusgrader på riktigt runt Narvik, så vi styrde direkt kosan mot Abisko. Eftersom vi hade den stora äran att ha med oss Eva på topptursutrustning för första gången, hade vi efter mångt och mycket bestämt oss för att gå upp på Låktatjåkka. Vi startade från vägen och kunde snart börja ta höjd.

Den första stigningen upp från vägen.

Med tanke på att det inte snöat något den senaste tiden var det kanske inte helt förvånande att det vi gick på inte på något vis påminde om snöfluff. Det såg dock ut att bli en fin dag, åtminstone tills lågtrycksfronten började torna upp sig från Narvikshållet. Innan dess fick vi dock underhållning i form av en skoteråkare som skulle spexa lite och lyckades trilla av skotern i farten. Skotern fortsatte svänga rakt mot mig men jag insåg att den skulle hinna stanna innan jag lyckats slänga mig ner mot bäckravinen. Eftersom jag och Eva tagit skoterkörkort två veckor tidigare kunde vi snabbt konstatera att föraren inte hade haft en lina kopplad mellan sig själv och nödstoppet. Man skulle till och med kunna misstänka att han inte hade med sig vindsäck, spade, ny variatorrem, karta, kompass, nödmat och lysstav för att nämna några av de saker som man alltid bör ha med sig på skotern i tillfälle av en överraskande händelse. När föraren, som iallafall inte lyckats slå sig nämnvärt, lyckats kravla upp och springa ikapp skotern så var han tvungen att kompensera missödet genom att stregra skotern när han körde iväg. Det är såklart pinsamt att trilla av sin skoter mitt framför fyra tjejer på skidor (Erik befann sig vid tillfället lite längre bort). Vi gick vidare och tog ett litet fika- och skavsårsstopp i ett vindskydd ungefär halvvägs till Låktatjåkkas fjällstation. Därifrån hade vi tänkt gå upp på själva toppen. När vi fortsatte turen fick vi plötsligt en kraftig medvind i ryggen. Denna ökade i takt med att vi närmade oss fjällstationen. Vi lyckades iallafall ta oss så högt upp att vi kunde titta på solen (för de som befinner sig på sydligare breddgrader kan berättas att solen numera går över horisonten i Narvik/Abisko, men inte tittar ner i dalen än, således måste man ta sig uppåt för att få se den). Åtminstone så mycket som man kunde se av den genom snödrevet. Några hundra meter från stationen tog jag och Erik ett diktatoriskt beslut om att vända. Efter att ha fått av stighudarna bakom ett litet skjul stakade vi oss nerför första backen i motvinden. Turen förvandlades till ett stakningspass fram tills sista branten ned till bilen. Där kunde man faktiskt lyckas få till några svängar, iallafall tills man råkade hamna i ett parti med bristande skare. Efter att ha enats om att vi iallafall hade fått vara ute, åkte vi och shoppade mat i den nyöppnade Coop butiken i Katteratt (för den oinvigde kan nämnas att alla matbutiker har stängt i Narvik och större delen av Norge på söndagar).

Kommer du tillbaks nu, Hanna?