Mamma på skidor igen

Efter min familjs fem års långa vistelse i Norrland är samtliga familjemedlemmar numera bosatta i södra Sverige utom jag, som på konstiga krokiga avvägar hamnade ännu längre norrut. Detta bereder ju min familj den stora glädjen att inte bara få åka på besök norrut, utan till och med till avlägsna Nordnorge (nåja, åtminstone mina föräldrar, mina småbröder har ännu inte hittat någon lucka i sina kalendrar för denna expedition). I somras var både Mamma och Pappa här i tre veckor, då de bland annat upptäckte Lofoten, och nu innan påsk förärade Mamma mig ytterligare ett besök. Nu är det ju visserligen så att även södra Sverige har haft kyla och snöfall i år, men var ska man åka skidor om inte i fjällen? Som bekant är det väldigt ont om fjäll i Kalmartrakten så Mamma gjorde förstås det enda rätta och for norrut. Med detta sagt, så finns det ju ingenting som säger att man måste åka skidor just på fjällen, utan efter att Mamma värmt upp sig några dagar i Narvik for vi till Abisko för en liten minisemester med fina skidturer på Torneträsk.

Mamma i strålande sol på Torneträsk. Lapporten ståtar i bakgrunden. Som kuriosa kan tilläggas att Torneträsk inte alls är något träsk, vilket jag trodde när jag var liten och läste geografi i Skåne, utan en väldigt stor sjö. Sju mil lång.

Efter några mil på Torneträsk tyckte dock Mamma det började bli lite enformigt och krävde att få köra störtlopp utför Nuolja.

Efter några sköna dagar i Abisko (förutom skidturer hann jag och Erik även med att hacka lite i isen nere i Abiskojokken, den visade sig vara precis like stenhård som förra gången jag var där, det måste råda någon typ av konstant arktisk kyla nere i jokken) for Mamma och jag vidare mot Jukkasjärvi och det beryktade ishotellet. Vi var mycket imponerade, trots höga förväntningar. Det var för det första mycket större än vad vi trodde. Det fanns verkligen hur många rum som helst att kolla på, och vi var tvungna att gå ut från hotellet och in på välkomstcentret för att värma tårna i mitten. Fantastiskt fina isskulpturer, framförallt fastnade vi för två rum som var designade av japanska konstnärer.

Mamma i det japanskdesignade rummet "Queen of Ice".

Det är också väldigt imponerande att lyckas ta betalt för att folk ska få sova i en förbättrad bivack. Vi var fullt nöjda med att titta, och ta oss en dans i Icebar (till de tyska turisternas stora förtjusning) efter varsin drink i isglas (obs! alkoholfria!).

Jag och Mamma i Icebar.

Bröllop!!!

Finns det några mer glädjefyllda tillställningar än bröllop? När Hanna och Per deklarerat sin förlovning, började en liten förhoppning om att få gå på bröllop att spira! Men kanske skulle Hanna och Per välja att ha ett litet bröllop med endast de närmast stående (till vilka jag känner att jag inte riktigt kan räkna in mig, även om jag och Hanna bara har ett kontor mellan oss på jobbet)? Det kändes dock inte riktigt som Hanna och Per, och en vacker kväll då jag kom tillbaks till kontoret från en liten klättersession på Narviks innevägg, så låg en spännande inbjudan och väntade på mitt tangentbord (här vill jag passa på att påpeka att jag INTE brukar sitta och jobba sent på kvällarna, men att klätterväggen ligger mittemot jobbet och att jag brukar förvara klätterskorna på kontoret). Nu var det dock några månader tills själva bröllopet skulle gå av stapeln...

Plötsligt hade alla de där månaderna passerat, och den stora dagen närmade sig! Som represanter ur Hannas Narvikstjejkompiskrets så beslöt jag och Clara att det borde vara mycket passande med en Narviksmöhippa, eller utdrickninglag som vi fick lära oss att det heter på norska. Det kan även vara att det heter utryckningslag, jag hade lite svårt att höra hur norrmännen uttryckte sig. Efter en helt vanlig fredag på jobbet, lastade vi således in henne i bilen och utsatte henne för lite isfall. Det blev kanske snarare så att det blev isfallet som blev utsatt för Hanna som metodiskt hackade sig upp i isen. Efter raskt duschande fortsatte vi sedan kvällen med att inbundna i replag ta oss ner på stan. Vi övade Hanna i att förstå hur man måste hålla ihop och hjälpa varandra, och kanske ibland ge lite extra repstöd, i ett replag, och hur likt detta är äktenskapet. Vi klarade alla glaciärsprickor och farliga hinder ner på staden och kunde bygga standplats i bordet på Astrupkjellern där vi avnjöt en god middag (och många konstiga blickar som dock utbyttes till skratt när vi förklarade att Hanna skulle gifta sig). På en sämre Narvikspub höll vi på att bli utslängda för att vi vägrade ta av oss repet, och avslutade kvällen på en annan, möjligtvis något bättre, Narvikspub där både Per och Hanna fick sjunga med kvällens band. Jag kan avslöja att Hanna kunde ha funderat på en karriär som rockstjärna, vilket skulle visa sig även under bröllopet.

Efter denna kväll kunde Hanna väl förberedd fara ner mot Umetrakterna för att ordna det sista inför bröllopet (och med Hannas planeringsförmåga och vana med att förbereda saker i god tid så är jag övertygad om att det bara var några små detaljer som skulle falla på plats). Jag och Erik körde ner till Härnösand några dagar innan bröllopet, varifrån vi bland annat gjorde ett mycket framgångsrikt besök på IKEA i Birsta. Vi inte bara lyckades hålla sams under hela besöket utan även få tag på alla sorters hyllor av rätt storlekar som vi behövde. Dessutom fann vi en gjutjärsgryta (denna avdelning var den enda som Erik befann sig mer än 5 minuter på, här tillbringade vi närmare en halvtimme för att avgöra vilken som egentligen var den BÄSTA gjutjärnsgrytan). Efter IKEA-besöket skulle även en lämplig bröllopsskjorta till Erik inhandlas. Detta visade sig vara mer komplicerat än vad man någonsin skulle kunnat ana. Efter att ha gått igenom alla skjortor i tre olika affärer kom vi slutligen fram till att den första skjortan vi sett på i den första affären var den bästa. Nu var vi helt slut och fick rulla tillbaks till Härnösand. Att jag glömt nyckeln till takboxen i Härnösand så att vi var tvungna att ha en bokhylleram mellan oss i framsätet (som man slog huvet i varenda gång man glömde bort den) gjorde inte resan alltför bekväm.

Lördag morgon rullade vi iväg från Härnösand mot Ånäset en bit norr om Umeå. Vi var färdigklädda, färdigätna, med present och i ganska god tid. Trodde vi iallafall när vi rullade in på macken i Ånäset för att gå på toa innan vi åkte till kyrkan. När vi svängde höger vid ICA och "kyrkan skulle synas" enligt vår färdbeskrivning såg vi ingen kyrka så långt ögat kunde nå. Det var åtta minuter tills vigseln skulle börja (vi hade som sagt gått om tid - ifall vi sett kyrkan!). Jag börjar desperat ringa alla andra från jobbet som skulle dit samtidigt som jag fortsätter köra längs vägen. Ingen svarar! Vi börjar vilt diskutera den bästa strategin för att kunna hitta kyrkan, och hur den skulle kunna se ut, när Erik plötsligt får syn på finklädda människor i en mötande bil. Vi ser direkt ett samband och vänder 180 grader så fort som möjligt. Vi har redan hunnit tappa bilen, men lyckas få syn på ett kors! Sedan lyckas vi även svänga in på rätt väg för att nå korset, glider in på parkeringen (och gör en av de förfärligaste parkeringarna i världshistorien, men det hinner vi inte tänka på) och går in i kyrkan genom fel dörr! Tur nog har de andra Narviksrepresentanterna tagit bra platser till oss, och vi är faktiskt INTE sist!

Snart börjar kyrkklockorna klinga, och brudparet gör entré! De är så vackra att jag blir tårögd. Jag har dessutom lyckats få positionen längst ut mot gången och kan således studera dem ingående när de går förbi, vilken lycka! Hanna bara strålar och Per ser något nervös ut. Efter vigselakten, som går galant, strålar dock Per upp som solen och det syns lång väg hur glad han är (kanske var han lite rädd in i det sista att Hanna skulle göra en "run-away-bride"?). Efter sång och psalm rockar Hanna och Per igång äktenskapet genom att gå ut till gitarrsolo spelat av Hannas lillebror Gustav. Ute skiner marssolen!

Tack och lov visar det sig att folk har kunnat ta sig ut från parkeringen trots vår bil, och vi följer karavanen av bilar mot Robertsfors och festlokalen! Där väntar vi ivrigt på brudparet som är på fotografering. Men vi är inte sysslolösa, för den fantastiska festkommittén har utrustat varje bord med pyssel, information om alla gäster och en helt egen bröllopstidning! Dessutom börjar Bandet att spela. Det ska under kvällen visa sig att Hanna och Pers släkter består av von Trapp familjer. Man kan sätta vilket instrument som helst i handen på vilken bror/syster/kusin/syssling som helst och de börjar gladeligen spela något som hade kammat hem segern i Idol. Med andra ord hade vi fantastiskt underhållning hela kvällen. Vi fick dock äta middagen i lugn och ro, samt lyssna på de traditionsenliga talen till bruden och brudgummen, innan underhållningen släppte loss på allvar. Förutom flertalet fantastiska sång- och spelinsatser, där även Hanna och Per bidrog med sina stämmor och trumpettalanger, så blev det dans, bildspel, tal samt en mycket intressant presentation av teorin om hur Per egentligen är norsk spion! Som en bisats kan nämnas att allt detta skedde helt utan alkohol, det slutgiltiga besviset för att man verkligen kan ha hur kul som allt utan denna dryck! Det var en helt fantastisk dag, och jag kan bara tacka Hanna och Per för denna upplevelse som kommer bli mycket svårslagen! Roligast av alla är dock förstås att paret Persson nu är lyckligt gifta!