Erik och jag hade pratat ett tag om att vi skulle ta en tur upp på Hamarøyskaftet och i lördags var det dags. På fredag kväll packade ihop allt vi skulle ha med oss så att vi på lördag morgon gick upp klockan sex, drog på oss kläderna, åt frukost, satte oss i bilen och anlände färjan mot Bognes sju minuter innan avgång. Väl på land igen var det några mils körning kvar innan vi kunde se Hamaröyskaftet titta fram. Vi svängde av enligt vägbeskrivningen och körde på en liten väg fram till en lite mindre väg. Denna lite mindre väg visade sig dock fort vara beklädd med ett lager av ren is, täckt av ett förrädiskt tunt lager av snö som fick den att se ut som vilken väg som helst. Man blev heller inte mindre lurad av att det fanns spår av hjul. Efter att ha förberett med alla dessa ursäkter kan jag nu avslöja att jag började slira i första uppförsbacken. Så här i efterhand var det tur att jag inte hade mer fart uppåt eftersom jag då hade hunnit ännu längre upp i backen innan den oundvikliga vändpunkten kom. Bilen stannade, jag la i backen, började släppa på kopplingen. Bilen började röra sig bakåt. Jag kunde inte släppa på eftersom det var glashalt och var en sväng längre bak. Dessutom var det brant ner på höger sida. På vänster sida fanns det ett dike. Bilen rör sig lite mer bakåt och börjar sedan tvärställa sig över vägen. Jag får en snabb dejavu till Hemsedal februari 2008 då jag lyckades tvärställa bilen över en bomväg så en stackars pappa med sina två barn fick vänta i säkert en halvtimme innan jag och Petra lyckats tömma bilen på de tyngsta sakerna, få på snökedjorna och backa ut från bomvägen. Tyvärr var allt mycket värre denna gången. Istället för bra väg med snömodd över så befann jag mig på en regelrätt isbana, som tyvärr lutade. Och kanske än värre, det fanns inget staket mellan mig och branten. Efter några misslyckade försök som mest gjorde situationen ännu värre kom vi fram till att vi var tvungna att få bättre grepp. Tur i oturen fanns det som ett litet naturligt sandtag 100 meter bort från bilen. Med hjälp av en IKEA-kasse och en rejäl spade som tur nog befann sig i bilen så lyckades vi sanda ett anseligt område runt bilen. Efter detta lyckades vi faktiskt få bilen några meter uppåt så att den nu stod i en mer fördelaktig vinkel i förhållande till vägen. Det enda sättet att ta sig därifrån var att backa. Så vi gjorde några ytterligare vändor till sandtaget och sedan backade jag millimeter för millimeter nedför backen så att jag aldrig skulle börja slira (eftersom bilen då direkt började tvärställa). Till slut stod bilen på plan (men fortfarande isig) väg och det enda som återstod var att backa den sista svaga svängande uppförslutningen tillbaks till vägens infart. Det var minst sagt nervöst. Efter denna lilla incidenten var vi cirka två timmar försenade, men bestämde oss för att ändå ge oss av upp mot Hamaröyskaftet. 100 m från bilen kom jag av någon märklig anledning på att jag borde kolla att batterierna i pannlampan (som jag bytt kvällen innan) verkligen funkade. Varpå det visade sig att pannlampan inte befann sig i väskan, utan troligen hemma i soffan (faktiskt under soffbordet skulle det senare visa sig). I bilen hittade vi en diod och så fortsatte vi upp mot Skaftet. Här kan nämnas att spåren efter den föregående bilen slutade lite längre upp i backen, följdes av lite serpentiner och visade att den kunnat vända på en gräsplätt som turligt nog (för den chauffören)råkat ligga precis där. När vi stod vid insteget efter anmarschen på delvis snorhal stig så insåg vi att vi hade ungefär en och en halv timme innan mörkret skulle infinna sig. Men nu hade vi ju ändå gått hela vägen hit så vi kastade på oss prylarna och började spurta uppför Normalveien. Det var Eriks tur att leda så när vi kom fram till första lite svårare passagen knöt vi in oss i repet och han begav sig uppåt. Det visade sig snart vara tur eftersom mina armar och ben efter en veckas förkylning kändes som överkokta spagettisar. Jag placerade en jam eller tog tag i en förträfflig jugg. Men sedan vägrade armen dra uppåt. Normalveien har bara ett antal kortare klätterpassager så på något vis lyckades jag ändå kravla mig uppför dom och skyndade vidare längs stigen. Precis när Erik tagit sig förbi den sista klätterpassagen och det bara är skramling kvar till toppen så börjar det bli så mörkt att det bara är att inse att vi måste vända direkt om vi ska se något när vi firar. Tack och lov går firningen helt smärtfritt och vi måste bara gå nedåt den sista och ganska lätta biten till insteget. Om man sätter dioden i munnen så kan man faktiskt se ganska bra vart man ska sätta händerna och fötterna. Sedan har vi bara att ta oss nedför den snorhala stigen igen. Uppenbarligen har det först smält så att det börjat rinna vatten och sedan fryst på igen. Vi försöker gå vid sidan av stegen men trots detta lyckas vi sätta två vurpor var och det tar säkert dubbelt så lång tid att gå ned till bilen igen i mörkret som det tog att ta sig upp till Skaftet. Vi missar färjan tillbaks med tjugo minuter men det gör inte så mycket ändå för det är skönt att sova en timme i bilen innan man ska köra de sista milen tillbaks till Narvik. Över en pizza på Peppes kommer vi fram till att det ändå var ganska lyckat, även om vi inte hann till toppen så hann vi göra all klättring på Skaftet och bilen behövde inte bogseras.
Så nära men så långt bort! Där står Skaftet och tittar på våra ansträngningar att rädda bilen.
Här har bilen lyckats ta sig upp til en lite mer fördelaktig position efter att vi pepprat vägen med sand och det är dags att börja backa bakåt.
Erik drar på sig klätterpryttlarna vid insteget.
Det obligatoriska självporträttet.
Erik efter en av de korta klätterpassagerna. Fast egentligen "skulle" man visst gå till höger här. Men vänstervarianten såg finare ut.
Rapellerar ner medan mörkret infinner sig.
