När jag var på Hamarøyskaftet i januari snedställde jag bilen i en snorhal backe på en bomväg och efter några timmars kämpande med att få rätsida på den igen svor jag att aldrig återvända igen. Tiden har som bekant en förmildrande effekt på det mesta och lagom till förra veckan tyckte jag åter det skulle vara ett fint äventyr att göra en liten vintertur på Skaftet. Nu var det ju visserligen bara november, men hösten var över på några veckor i Nordnorge i år och vi gick direkt på vintern med snöfall och minusgrader i oktober. Jag lyckades framställa denna potentiella tur i så pass god dager att jag fick med mig det utmärkta tursällskapet Clara. För att ta sig till Hamarøyskaftet från Narvik måste man ta en färja mellan Skarberget och Bogsnes. Det hela började något mindre optimalt med att vi missade färjan med 10 minuter. Vi lät oss dock inte nedslås av detta utan passade på att optimera packningen istället samt läsa på i föraren och ta oss en tupplur i bilen under det att det började ljusna innan nästa färja avgick. Väl över vattnet körde vi de sista milen och parkerade noggrannt bilen FÖRE den ödesdigra bomvägen började. Vi träffade till och med på den trevliga bonden (antar vi) som bor vid vägen och som gladeligen tyckte vi kunde parkera på vändplanen trots att det stod en parkering förbjuden skylt där. Han såg lite skeptisk ut när vi förklarade att vi faktiskt tänkte ta oss upp på toppen av Hamarøyskaftet, men efter att vi förevisat yxor och stegjärn såg han åtminstone mindre skeptisk ut och varnade oss för att det kunde vara "glatt". Och då menade han inte glatt som i skoj utan som i halt. Det lät ju bra i våra öron och vi blev även glada att höra att hans fru varit på skidtur upp mot Skaftet och vi således kunde förvänta oss något sorts spår med packad snö att gå i. Det var lite mer snö på Hamarøy än vi väntat oss men inte så mycket att vi behövde ångra att vi inte tagit med snöskor eller skidor. Vi påbörjade anmarschen och efter att ha tagit oss uppåt en bit fick vi se solen! Den har för ett tag sedan slutat lysa på Narvik och nu måste man ta sig uppå en bra bit på något fjäll för att få lite solljus på sig. Trots att den bara varit borta i några veckor så blev vi alldeles till oss och kände direkt hur D-vitamin började spruta i kroppen.
Solen!
Hamarøyskaftet i solljuset.
Vi följde bondens frus skidspår samt älgspår upp mot Skaftet. Sista biten tog en stund då vi fick spåra själva (eller jag tog en paus och Clara hann spåra nästan hela vägen innan jag kommit ikapp henne) och vi dessutom skulle ta oss igenom ett fält med stora och delvis översnöade stenblock. Till slut stod vi vid insteget. Till min stora överraskning visade det sig att vi bara hade en timme på oss innan vi skulle behöva vända när jag såg på klockan. Efter en viss förvirring visade det sig att jag bara glömt ställa om just den här klockan när det blev vintertid helgen innan (så kan det gå när man har för många klockor).
Utsikt mot Lofoten från insteget.
Det var betydligt mer snö på fjället denna gång så vi satte direkt på stegjärnen, tog fram varsin yxa och gav oss iväg uppåt. Vid första kruxet knöt vi in oss i repet och fortsatte uppåt. Enklaste vägen upp på Skaftet är till stora delar en promenad som bryts av korta krux längs vägen. Det var mestadels fina snöförhållanden där inte klippan var framme och det var riktigt skoj! Kul att det är vinter igen! Dagarna är dessvärre korta och med den missade färjan i bagaget fick vi vända innan vi nått toppen även denna gång. Det kändes dock inte som någon större besvikelse efter den fina turen. Vi firade neråt för att upptäcka att det sista firningsankaret var begravt någonstans i en gigantisk snödriva. Efter att ha skottat bort ett antal kilo snö med yxan var det bara att inse att vi fick hitta en annan lösning om vi skulle ha en chans att hinna med färjan tillbaks. Där vi stod var det bara blank klippa men lite längre bort hittade vi ett ställe att rapellera från och tog oss ned sista biten. Sedan sprang vi bokstavligen tillbaks till bilen och ändå, hör och häpna, missade vi färjan med 10 min igen! Detta var helt enkelt inte vår och färjans bästa dag tillsammans. Just denna dagvar det lite synd eftersom vi skulle på Narvik klatreklubbs julbord, men tur nog fanns det mat kvar till oss när vi anlände något försenade.
Clara på väg upp mot första kruxet.
Clara avslutar andra kruxet.
Vi hann nästan ned innan det blev mörkt. Clara på sista firningen.
Påbörjar stigningen upp mot Spanstindens topp.
Molnen skringrar sig.
Rejält chilly innan vi når solljuset.
Woho! Solen!
Jag på toppen.
Anna och Martin drar av stighudarna inför åket ned.
