Kung Bore bestämde sig för att släppa ett sista dump över Nordnorge i början av maj innan han lämnade över till sommaren till glädje för anonym person som inte orkat byta till sommardäck än. Efter att ha planerat för en tur upp på Storsteinsfjellet, den högsta toppen i Narvikstrakten, i flera dagar visade det sig att bomvägen dit upp visserligen var snöfri men dock stängd och vi var inte så sugna på att traska 10 km med skidorna på ryggen. När Tyler kom på lördagkvällen så bestämde vi oss istället för att göra ett nytt försök på Eriks drömåk för säsongen, glaciären på Storfjellet. Istället för att gå upp Normalvägen som vi gjorde sist tänkte vi helt enkelt gå runt fjället och smacka direkt upp på glaciären.
På morgonen körde vi in i Beisfjord och överraskande nog behövde vi inte bära skidorna på ryggen en enda mm utan kunde sätta på dom direkt och börja följa vägen som snart övergick i skoterspår och slutligen egen navigering mellan björkarna innan vi nådde kalfjället.
Till vår stora glädje behövde vi inte bära skidorna överhuvudtaget, tack vare skoterkörarna var snön så packad på vägen vi skulle börja gå på att den inte smält undan än.
Upp i detta passet ska vi. Storfjellet är toppen som sticker fram längst bak till höger. Glaciären ligger på baksidan.Solen strålade som aldrig förr som för att kanske tala om för Kung Bore som härjat senaste veckan att nu var det minsann dags att ge upp. Snön verkade väldigt lovande och efter några timmar stod vi på kanten till glaciären, där det fick vara dags för en fikapaus. Sedan var det bara att dra på selarna och ge sig av.
En liten paus vid botten av glaciären. Tyler studerar kartan.
Början på glaciären, vi ska upp till höger.Efter någon svettig timme hade vi kommit upp till ett lämpligt ställe på Järnkammen efter att Tyler offrat sin stav och tog tillfället i akt att studera kammen inför ett senare besök.
Tyler gör första hjälpen på staven innan vi ger oss av nedför glaciären igen.Vi fick säsongens avslutande pudersvängar nerför glaciären. När vi kom tillbaks till skogen visade det sig dock att solen värmt på rejält och förvandlat det tidigare fluffet till riktig benbrytarsnö. Efter att ha zickzackat oss ner genom skogen kom vi ut på skoterspåret igen och kunde sätta fart ner mot bilen igen.
Tyler glad!
På väg in i benbrytarsnön.Säsongspremiär på Lofoten
En av de absolut finaste platserna jag vet är Lofoten och en superbonus med att bo i Narvik är att man tar sig dit på några timmar. Visserligen fanns det snö kvar men över Kristi Himmelsfärd lockade klipporna på de magiska öarna och fantastiskt nog spådde yr bra väder. För en gångs skulle hade Atlantenlågtrycken fått ge vika för en front från Ryssland och plötsligt befann vi oss i någon sorts högsommar med 25 plusgrader och strålande sol. Så det var bara att ge sig i kast med klipptillvänjningen och lära sig stå på fötterna igen. Något mörbultade i värmen i nya, oingångna skor. Kul var det också att träffa på både gammalt och nytt folk, kanske mest överraskande att hitta en jobbkompis från Keb som numera bor i Chamonix bredvid vårt tält första kvällen!
Som vanligt börjades det på Gandalfväggen. Erik inspekterar insteget på Gollum.
Boel på Gollums förstarepa.
Boel inspekterar sin säkring på Gollums andrarepa.
Första kvällen var det helt neonrosa på himlen. Det brukar bli häftigt ljus innan det blir midnattssol på riktigt då solen precis går under horistonten. Här framfördes dock även teorier om att den isländska askan kan ha bidragit till det extraordinära diskoljuset. Svårt att fånga på bild, här är ett försök.
Andra dagen började vi med superklassikern Gandalf. Här är jag på väg upp på förstarepan.
Henningsvær (ute på öarna) sett från andra standplatsen.
Efter att ha återhämtat oss från värmen och ätit lite gav vi oss uppför Guns'n'roses. Här ska jag upp på andrarepan i lite mer behaglig kvällstemperatur.
På lördagen ska det erkännas att det kom lite regn på förmiddagen. Men det var inte mer än att vi gav oss ut på Pianokrakken där Clara gav sig i färd med att leda upp Pianohandlaren Lunds rute.
Erik tänker sig för på någon sorts direktvariant av andrarepan.
Efter pianokrakken fick det vara nog med sva för dagen och vi prövade istället på Snickarglädje på Svenskaveggen. En riktigt fin led. Verkade dock som att det fallit av något längst ned sen förra sommaren?
På söndagen slog värmen till ordentligt igen. Jag, Boel och Clara gav oss ut på Ant line. Här har jag precis börjat på andrarepan och får snart fotvärk maximus när de stackars varma fötterna trycks in i en liten spricka. Men fint var det! För övrigt var det ett smart drag att leda andrarepan istället för att sitta på den myriga standplatsen. Hett tips!Syttende mai - Norges nasjonaldag!
På söndag kväll körde jag och Erik tillbaks från Lofoten till Narvik. På måndag morgon vaknade jag lagom mör upp till min första norska nasjonaldag i Norge när paradorkestern gick förbi utanför huset (okänt om de övade eller om det var någon sorts morgonparad innan dagens huvudparad). Lustigt nog har jag lyckats vara i Sverige på just nasjonaldagen under de år jag bott i grannlandet. Efter två trötta timmar på jobbet (jo, det är helgdag, men jag hade några timmar att jobba igen) så bjöd tack och lov Øystein in mig på syttende mai lunsj så att jag med gott samvete kunde lämna de vetenskapliga artiklarna därhän. Vi avnjöt en lyxversion av den traditionella norska lunchen - mackor - innan vi gav oss ner på stan för att möta upp med Dilip och inspektera syttende mai paraden. Till min förvåning hade inte Øystein satt på sig sin bunad (folkdräkt) men utbudet nere på stan var tillräckligt för att jag skulle komma över min besvikelse över att inte få se Øystein i bergensisk folkdräkt. Efter viss utfrågning av Øystein verkar det vara som så att varje norsk stad med någon som helst självrespekt bör ha sin egen parad på syttende mai. I denna parad tågar diverse orkestrar, idrottsföreningar, brandkår och så vidare. Det verkar inte vara några speciella regler på vilka som får tåga men en viss dragning åt idrott och musik verkar finnas. Dock såg vi en hel del exempel på folk i publiken som helt enkelt blev meddragna i paraden. Det gäller dock att inte alla i staden går i paraden, för det måste finnas nog med folk som står i bunad och viftar med norska flaggor längs med gatan. Inför den Stora dagen städas också huvudgatan. Förra året höll jag på att få min bil blästrad då en bil med högtrycksspruta satte igång med att förflytta vinterns grus till en lämpligare plats än just paradgatan. Sedan går skolungdomen ut och plockar bort skräp. I Narvik råkar huvudgatan sammanfalla med E6:an. Detta utgör självklart inget hinder för det norska firandet utan truckarna får snällt vänta medans stadsborna paraderar. Det är kanske inte helt överraskande att det endast var utländska truckar som fick för sig att försöka köra genom Narvik denna dag istället för att gå i parad eller vifta med flaggor. Efter en liten stund förstod chaffisarna att det var lika bra att stänga av motorn och njuta av föreställningen. Efter den vanliga paraden trodde jag att man skulle gå hem, men då visade det sig att det skulle bli ytterligare en parad. I Norge kallas de som ska ta studenten för russ. De har röda overallbyxor på sig (lite som teknologoverallerna i Sverige) och springer runt med visselpipor och megafoner i staden i ca en månads tid innan de äntligen (iallafall för oss som har fönster ovanför ett av deras favorittillhåll) får ut sin examen. Förra veckan träffade jag några av dem på stan i färd med att mäta upp huvudgatan med en 30 cm linjal. Glatt berättade de för mig med megafon, jag stod ju trots allt två meter bort, hur långt det var mellan Storcenter och Amfi. Det visade sig alltså att de små russen har en egen parad. Efter cirka en timmes väntan verkade de ha kommit i ordning och kom rullandes i sina russbussar. Detta är tydligen något som är intimt förknippat med russen. De verkar forma olika gäng som vart och ett har en minibuss. Den populäraste färgen är samma röda nyans som byxorna, men jag har även sett exempel på svarta bussar. På bussarna skriver de diverse skojiga, mindre skojiga och även smått framfusiga meddelanden och sedan kör de runt med bussarna i staden under russmånaden. Det kanske mest positiva med russbussarna är att minst en person i varje gäng måste hålla sig nykter. Dock berättade Øystein att just inför syttende mai brukar de leja en extern chaufför eftersom kvällen 16:e mai är en av de yppersta partykvällarna. Jag har också fått veta att bussarna går i arv från år till år från de gamla till de nya russen. Iallafall så rullade russparaden sakta förbi oss. Varje fordon hade sitt eget tema varav det bästa nog måste sägas vara en miniversion av vulkanen på Eyafjallajökull som långsamt spydde ut rök över paradgatan. Till syvende og sist var underhållningen över. Truckarna kunde åter rulla fritt genom staden och jag kunde konkludera att norrmännen är mycket bättre än svenskarna på att fira sin nasjonaldag.
Ingen balkong eller hus utan flagga!Ett litet smakprov från paraden.
Truckarna får snällt vänta på att narvikborna ska paradera klart!
Här har russen precis avklarat sin parad. Man skymtar de röda bilarna bakom folket.
