Våfflor, Låktatjåkka, Kopparåsen och grillpremiär

I Abiskotrakten ligger Sveriges högst belägna fjällstation, nämligen Låktatjåkka. Hit kan man gå på utflykt för att äta fantastiskt goda, och även fantastiskt dyra, våfflor. Låktatjåkka är även namnet på bergstoppen mellan Låktatjåkka fjällstation och E10:an, och hit kan man gå för att få sig några fina skidsvängar. Första – och senaste - gången jag var på Låktatjåkka och åt våfflor var en herrans massa år sedan då jag åkte med Friluftsfrämjandet i Umeå för att åka skidor i Abisko och Riksgränsen. Jag hade precis fått (eller snarare betalat för) mina första skidor med randonnébindningar och tog mig på dessa både uppför och nerför skoterleden upp till stationen, självklart med transceiver och annan nödvändig lavinutrustning. Samma väg springer norrmännen alltså på längdskidor. Denna gången hade vi en liten bättre plan. Det viktigaste var förstås att få äta de goda våfflorna, men vi skulle dessutom åka ner Kopparåsen, i Toppturboken (http://www.topptur.nu) omnämnd som ett av Sveriges finaste off-piståk. Om man inte vill gå upp Kopparåsen utan hellre vill ta den lättgångna skoterleden upp från Låktasjåkkas tågstation, så kräver detta en viss logistik, eftersom man inte åker ner på samma ställe där man lämnade bilen. Detta i kombination med att folk från både Narvik och Abisko skulle med på turen ledde till att vi lyckades med det något miljömässigt dåliga konststycket att använda fyra bilar för att ta sex personer fram och tillbaks från turen. Då vi som kom från Abiskohållet lyckats placera en bil vid Kopparåsen och något försenade ta oss bort till Låktatjåkka tågstationen där Boel stod och väntade så upptäckte Tyler att han glömt pjäxorna hemma. Tur nog så är det bara en 10-15 min körning tillbaks till Abisko så han fick ge sig av efter dom. Anders och dagens enda norska representant Isak dök upp och vi började långsamt gå upp mot Låktatjåkka. Som vanligt när det är topptur så sken solen (detta kan möjligen ha något att göra med att vi i Narvikstrakten är väderleksrapportnarkomaner och tittar på yr – den norska vädersiten – minst tre gånger om dagen, följer lågtrycken över Atlanten på radar och därmed börjat blå ganska bra på att pricka in de fina dagarna). Till det ljuva skoterljudet kom vi fram till det lilla vindskyddet längs vägen. Vi satte oss utanför och fikade och väntade på Tyler som snart kom springandes.

Tyler har sprungit ikapp oss och sällat sig till fikasällskapet.

Välpistat i skoterspåren.

Efter att Tyler fått pusta lite gav vi oss vidare mot våfflorna. Väl uppe på stationen visade det sig att personalen var två bekanta som dessutom ville ge oss rabatt på våfflorna. Världen är som vanligt bra liten! Efter våra välförtjänta våfflor tog vi de sista höjdmetrarna upp på själva toppen Låktatjåkka. Isak bestämde sig för att demonstrera en Northug och spurtade om alla svenskarna och hoppade upp på toppröset med skidorna på.

Låktatjåkka fjällstation

Några få höjdmeter kvar till toppen av Låktatjåkka.

Norrmannen är kjempeförnöjd över att först bestiga toppröset.

Vi drog av stighudarna och donade med allt annat som kan tänkas behövas fixas innan man ska åka utför. Plötsligt hade Isak gett sig av efter att ha svamlat något om någon väg ner genom något hyllsystem ned till själva bäckravinen som var huvudmålet. Anders vinkade till slut att vi andra skulle ta en annan väg och vi hittade en massa snö innan vi hittade Isak som hade åkt nerför något stupliknande.

Tyler gör några sköna svängar på väg ner mot ravinen. Sedan dog kamerabatterierna.

Sedan hittade vi ravinen och åkte ner. Det var mycket snö men ganska tungrodd sådan och jag kände mig lite som en liten barkbåt ute på det stora havet där jag åkte runt bland snömassorna. Till slut hade även en annan forcerat sluttningen och vi började nöjt rodda med bilar och vinkade till slut av de som skulle till Narvik. Tyler kom med strålande idén att vi skulle grilla på hans veranda. Vi drog in på den ökända mathandeln 10 min innan stängningsdags och hann införskaffa allt som krävdes för att tillaga Tylers baconinlindade korvar, eventuellt en amerikansk specialitet. Dessutom slog vi till på både öl, cider, chips och glass så att vi kunde ha en hejdundrande afterski. Självklart gick solen ned bakom Nuolja precis när korvarna var färdiggrillade, så vi fick avsluta dagen inne i Tylers kök. Det kändes ändå som en värdig avslutning på vad som nog får tros vara vinterns sista topptur (eventuella toppturer i maj räknas till sommaren).

annamalou.blogspot.com

Glad påsk i Hunddalen

På onsdag kväll var det totalt kaos i lägenheten efter att Jacke, Erik och Gabbe anlänt och vi försökte styra upp all packning som fyra personer behöver för att tälta och tura i fem dagar. När alla till slut i alla fall trodde att de hade packat ner allt som skulle behövas lyckades alla hitta någonstans att sova någonstans mellan pulkor och ordinarie inredning. Till slut kunde nog alla somna också efter att R2D2 - bakmaskinen - slutat pipa hej vilt. Jacke var visst också rädd att någon skulle trampa på honom där han låg inklämd mellan kylskåpet och R2D2 framför toalettdörren, men lyckligtvis var alla fortfarande vid god vigör när det var dags att stiga upp på skärtorsdagen. Efter en del avancerad logistik kunde vi hoppa av tåget i Katterat. Katterat är något så ovanligt som en plats dit man inte kan ta bilen, däremot kan man alltså ta tåget dit. Efter ytterligare omstuvningar satte vi så fart (eller började i alla fall skida iväg) mot Hunddalen där vi skulle tillbringa påskhelgen.

Erik och Jacke med färdigstuvade pulkor utanför Katterats stationshus.

Några timmar senare anlände vi till Hunddalsstugorna och bestämde oss för att slå upp tälten bakom närmaste kulle så att vi inte kunde se stugorna för att åtminstone simulera riktigt vildmarksliv för våra långväga gäster. Gabbe hade åkt hela vägen från Danmark för att få testa sin nya vintersovsäck. Lagom till att vi installerat oss, ätit middag och började fundera på att krypa ned i de gosiga sovsäckarna dök vår femte påskfirare Calle upp efter en rask promenad från eftermiddagståget.

Jacke och Calle navigerar mellan stenarna.

På fredagen skulle vi göra något så skojigt som att bidra till Calles ticklista inför hans bergsguidesutbildning. Vi satte alltså full fart upp mot Ristacohkka men blev ganska snart hejdade av den första branten som visade sig bestå av ett boulderfält blandat med stenhård, nästintill isig snö. Till slut hade alla, både med breda och smala stighudar, forcerat branten och vi tog en välförtjänt fika innan turen gick vidare upp mot glaciären.

Vi tror att den här isklumpen har kalvat från glaciären och faktiskt ligger i sjön nedanför.

Från glaciären kunde vi gå upp på kammen som skulle leda oss till den så kallade 1628-toppen. Vi drog på diverse klätterutstyr, lastade upp skidorna på ryggen och skickade fram Calle först. Det som vi trodde var den första lättsamma snöbiten visade sig innehålla ett förrädiskt snöhål där man sjönk ner till armbågarna (nästan iallafall). Calle fick då demonstrera den viktiga snökrypartekniken och vi andra följde i samma eleganta stil efter. Sedan över gick kammen till mer klippa blandat med snö. Jag trodde jag hade gjort ett smart drag som gick sist, men det visade sig att övriga i replaget istället lyckats skrapa bort det mesta av snön från den delvis något svaiga klippan så att jag fick använda mig av ålning och diverse alpina knälås för att med en något ovärdig stil ta mig uppför kammen. Jag var dock glad att jag hade mina lätta skidor till skillnad från Gabbe som hade lånat mina tungskidor med vilka han nu fick häva sig uppför kammen.

Vi har övervunnit snöhålet.

Calle gör ett fint jobb där fram och snart är vi uppe på topp 1628.

Eftersom vi inte direkt var uppe med tuppen på morgonen var det redan ganska sent när vi kom upp på toppen och vi bestämde oss för att struna i huvudtoppen och dra direkt ner till tälten. Jag har ju egentligen som policy att bara åka skidor när det är puder, men tyvärr hade det blivit någon sorts fel i snöbeställningen och jag slog förmodligen någon sorts rekord i hur brant man kan göra en plogsväng på en isig brant.

Gabbe har precis upptäckt att det var lite bristande skare.

Men det hindrar inte honom från att snart ge sig av i käcka svängar a la Alperna strax igen!

Natten till påskafton blev det ett helt fantastiskt norrsken, det finaste jag någon sett. Det var helt magiskt. På morgonen trodde jag nästan att jag hade drömt det först.

På påskafton var det läge för en lite kortare tur och vi styrde kosan mot Gahpercohkka. Calle hade lyckats tappa sina solglasögon på vägen ned dagen innan. Den här påsken var inte påsken då man ville vara utan solglasögon. Speciellt inte när de har kostat en mindre förmögenhet. Han bestämde sig därför för att ge sig ut och leta efter dom för att iallafall ha gjort ett försök. Ärligt talat trodde nog ingen av oss, allra minst Calle, att han någonsin skulle se dom brillorna igen. Men, hör och häpna, precis när vi ska börja ta höjd upp på Gahpercohkkas sydsida så kommer Calle ikapp oss med solbrillorna på näsan!

Gabbe på väg upp mot passet nedanför Gahpercohkka.

Det är nästan så att man bara kan vara en i taget på Gahpercohkkas topp.

Efter ytterligare ett åk på hårt underlag ner till tälten så var det klart påskharen varit på plats.

Jacke och Gabbe ger sig ut på påskjakt.

Calle var förnöjd med sitt påskgodis. Se så fint han smälter in i sitt tält!


Sedan var det dags för påskbuffé. Jacke är i full färd med att göra chokladfyllda crepes.

På söndagen skulle vi göra en tur upp till Blåisen. Vi hade till och med blivit tipsade om att det gick att åka en sluttning ner från det hållet där det skulle bli sorbetsnö framåt eftermiddagen.

På ryggen upp mot topp 1432 som vi ska över för att nå Blåisen.
I bakgrunden ser man Vomtind.

Grabbarna på ryggen och Storfjellet i bakgrunden.

På topp 1432 tyckte Gabbe att det läge att gräva en solgrop och mysa medans vi andra tog oss an den svettiga färden mot Blåisen. Efter att ha tagit oss över en exponerad kam fick vi gå ned i ett pass innan det var dags för den sista branten upp mot Blåisen. Den visade sig vara brantare än vad den såg ut som på håll och Calle var inte helt nöjd med att han lämnat isyxan vid väskorna men improviserade istället på ett kreativt vis med sina stavar.

Självaste toppen av Blåisen är dock inte så spektakulär.

Utsikten var däremot fantastisk denna dag!

På väg tillbaks mot topp 1432.

Väl tillbaks hos Gabbe visade det sig att vi missade sorbeten och fick göra ytterligare ett åk i stenhård snö. Skidåkningen var kanske inte det man kommer minnas mest från denna påsken.

På måndagen var det dags att få ner pick och pack i pulkan igen och knalla tillbaks ned till Katterat där vi vinkade av Jacke som tog tåget direkt ner mot södern. Vi andra fick vänta en timme innan vårt tåg kom och tuffade hem till Narvik.

Jacke har hunnit fräscha till sig lite på stationen och ska hoppa på nattåget ner mot södern.