Fontainebleau - hör och häpna!

Det var många som aldrig trodde det skulle hända, däribland jag själv, men nu har jag varit på bouldersemester! Jag lät mig övertygas av två orsaker:

1) Andreas målande beskrivningar av fina sandlådelandningar och låga problem och upprepningar av att Fontainbleau har något att erbjuda alla (till och med Anna Malou).

2) Eline skulle komma med Petra och Eirik. Vem vill inte träffa världens sötaste baby?

Man skulle kunna tro att man skulle haft sina värsta klätterstunder på något läskigt, löst och dåligt säkrad äventyr i fjällen i dåligt väder, men jag har haft mina mest panikartade upplevelser vid bouldering. Av någon ologisk anledning så känns det bättre om jag får släpa med mig ett rep, oavsett om jag får fästa det i något eller inte. Fram tills nu. Jag åkte till Font med väldigt låga förväntningar på vad jag skulle kunna kräla mig uppför. Jag har fortfarande inte särskilt bra koll varken på vart jag klättrade (konstiga franska namn), vad jag klättrade (fler konstiga franska namn) eller vilka grader det var, men det var roliga grepp, massa crashpads och folk som spottade, fina landningar och jag förvånade mig själv med att engagera mig i problem tills jag satte dom och tyckte det var skoj! Jag får ge Andreas rätt, alla kan ha kul i Font! Sen skadar det ju inte att man kan äta massa god fransk mat och umgås med skönt folk!

Första dagen. Andreas coachar på ett tryggt problem.

Detta är visst den första 6A:n i Fontainebleau. Den blev klättrad 1946 med spikskor!

Tomas borstar ett halt grepp. Det gäller att optimera förutsättningarna för en flash.

Här är den berömda elefanten i elelefant (som det heter på franska).

Nu började jag bli lite kaxig och klättrade uppför elefanten trots att den var ganska hög. Det var dock väldigt bra grepp!

Massa crashpads och massa trevligt folk!

Petra med turens yngsta och sötaste deltagare Eline! Jodå, visst kände hon på några grepp. Det ligger i släkten.

När vi ändå befann oss i närheten av Paris så passade det fint att ta en vilodag för kulturella begivenheter och hälsa på Baptiste - som sommarjobbat i Narvik - i Versailles. Baptistes enda önskan när jag hörde av mig och sa att vi skulle komma till Frankrike på besök var "bring as much snus as your arms can carry". Slottet i Versailles var precis så stort som man skulle kunna tro, förmodligen lite större. Jag kan bara upprepa orden: Det var inte konstigt att de gjorde revolution!

Viktor och Magnus förevigade noggrannt besöket.

Synd att bilden är sned och jag är suddig, men här är vi alltså i den stora slottsparken och längst bak ser man själva slottet.

Baptiste (med snus) med starten på en jättelång kanal bakom sig.

Rakt visste dom vad det var när de anlade parken!

Här hade kungligheterna hästarna! Inte illa att vara pålle i det stallet.

Fjälljogg med blåtira

Anna kom med den goda idén att vi så här in på höstkanten skulle ut och springa på fjället och mer specifikt börja med att springa till Hunddalshyttan. Detta gör sig ganska lätt eftersom man hoppar på tåget i Narvik och far ca 30 min till Katterat (precis som på vintern). Väl där snörar man på sig skorna och springer längs en väg som går nästan ända fram till stugan. Nu visade det sig dock, ca 3 timmar innan vi skulle fara och ja, jag hade packat klart och allt, att SJ just denna helg tänkte utföra diverse banarbeten på sträckan Kiruna-Narvik och således ersätta alla tåg med buss. Det går ingen väg till Katterat så det var bara att vackert inse att vi fick ställa om kompassen och fara någon annanstans om vi ville ut på våran joggingtur. Efter lite bläddrande i "På tur i Narvik og omegn" så identifierade vi Cunojavrihyttan som ett lämpligt substitut. Kanske var det raden om att denna tur var lämplig för barnfamiljer som övertygade oss, det är ju trots allt roligare att springa på en fin stig än att försöka hoppa runt bland en massa lösa stenar. Således for Anna, Clara och jag ner till Skjomen och nästan så långt det gick att köra in i Norddalen. Det låg snö på bergen runt men fint nog var det ingen is på själva stigen. Aningens kallt var det dock, men när vi sprungit en stund fick vi upp värmen och fick ta av en del plagg.

Jag och Clara på språng över fjället. En väldigt fin bild tagen av Anna (liksom övriga bilder som jag figurerar på i detta inlägg).


Här kommer initiativtagaren i egen hög person på den fina stigen.

In till stugan är det någonstans runt 8-9 km beroende på om man vill tro på turboken eller skyltningen. Det är nästan ingen stigning alls och efter en stund kom vi in i en trevlig lunk. Dock fick vi se upp för alla döda lämlar som låg på rygg på stigen med framtassarna uppdragna. Varför ligger de alltid så? Med ca 2 km kvar till stugan dök det i vår mysiga tillvaro upp en alldeles otroligt olämplig lerpöl som Clara halkade på. Det bar sig inte bättre än att hon lyckades slå tinningen i en sten. Ganska läskigt, men tur nog kändes huvudet som vanligt utom att en stor bula snabbt uppstod och en blå färg började sprida sig. Efter en stund kunde vi konstatera att inget mer verkade hända och vågade fortsätta den sista biten till stugan, fast gåendes. Det utlovade regnet började falla i form av snö när vi närmade oss stugorna. Efter en liten sightseeingtur på platsen bestämde vi oss för att bo i den minsta stugan eftersom den sannolikt skulle vara lättast att värma upp. Sedan var det bara att hämta vatten innan vi installerade oss i stugan. Anna tog på sig att göra upp eld i kaminen. Medans veden tog fyr hann vi göra diverse armhävningar och benböj för att hålla värmen. Clara satte igång att koka vatten på gasolköket. För att trimma vikten hade vi tagit med oss frystorkat. För att trimma mysfaktorn hade Anna även sprungit in med rödvin. Det var alltså upplagt för en koselig kväll och det var precis vad det blev också.

Cunojavrihyttorna i slutet av september.


Jag har hämtat vatten. Nu ska det lagas mat.

Anna värmer sig med en kopp varmvatten inför middagen.


Anna har högläsning ur ett spännande avsnitt om lämlar i en bok hon hittade i stugan. Vi vet snart allt om dem utom varför de alltid ska lämna jordelivet på rygg.

När det var dags att krypa till kojs hade kaminen gjort sitt jobb ordentligt och vi hade modiga 29 grader i stugan! Här skulle det inte frysas på natten inte! Ungefär när John Blund var på väg att ta över knakade det till rejält utanför fönstret. Det lät helt klart som att någon gick där. Eftersom det knappt blåste ute var det lite svårt att försöka skylla på vinden. Lagom till att jag lyckats lugna ner pulsen så knakade det till igen, på verandan. Jag hann komma fram till att det bästa vi hade i vapenväg troligtvis var en av stekpannorna i köket då det till slut gått så pass lång tid utan fler knak att jag ansåg att faran för att vi skulle bli överfallna av fjällbanditer, utomjordingar eller muterade renar troligen var över. Till slut gick det att somna. I morgonens ljus framstod mina nattliga funderingar som något överdrivna, men trots allt gick det faktiskt inte att hitta någon orsak till knakandet och Clara erkände att hon också tyckt det var lite läskigt. Claras blånader hade under natten, trots staplande av kuddar, förflyttat sig till ögonregionen och hon såg ut som hon kunde varit i ett maffigt slagsmål (vi hade alltså kunnat få ihop en riktigt bra historia av mina muterade renar och Claras blåtira). Efter frukost städade vi upp i stugan och gav oss tillbaks mot civilisationen. Vi fick börja med att gå lite grann för att låta matsmältningen ha sin gilla gång, men sedan hade vi en fin löptur till bilen, och rullade tillbaks mot Narvik.

Jag på stigen. Lite mer snö på vägen tillbaks.