Isläget

Isläget i norr är gott sedan länge. Premiären gick av stapeln i Kurvan i mitten av november, men då var jag lite sent ute. Det mest spännande denna dag var dock inte isen utan att jag och Clara fick lära oss hur man avlivar en påkörd ren. Nu var det ju varken så att vi körde på renen eller avlivade den. Vi körde däremot över Bjørnfjell på väg hem efter den obligatoriska svenskshoppingen i Katterjåkk då vi plötsligt fick syn på några bilar som stod och varningsblinkade på vägen. När vi stannade såg vi att det låg en stackars ren som inte kunde använda bakbenen på vägen framför en av bilarna. Några gubbar kom direkt fram och frågade om vi hade en kniv i bilen. Eftersom jag sedan barnsben blivit upplärd att man inte kan lämna garaget utan att ha med sig ficklampa, extrabatterier, startkablar, bogserlina, tändstickor, varm filt, spolarvätska och självklart kniv i bilen så hade jag det. I tillägg hade jag även klätterkniven, men den bedömdes av gubbarna att vara för kort för ändamålet. Här var det morakniven som gällde. En av gubbarna, som visat sig vara same, avklarade per telefon att det var OK att ta kål på renen. Vi var nog alla överens om att det skulle ta onödigt lång tid för polisen att ordna den saken. Vi fick därefter en demonstration i hur man avlivar en ren med morakniv och fälgkors. Vi kan sammanfatta det hela med att det uppenbarligen inte var första gången gubbarna tog kål på en ren och att renen snabbt blev av med sina plågor. Sedan fick vi använda våra pannlampor och ficklampor till att söka efter fler renar som enligt renpåkörarens utsago också skulle fått sig en kyss. Dessa sig vi dock inte röken av och en stund senare dök renägarna själva i egna höga personer upp och jag och Clara tyckte då att vi gjort vad vi kunnat och körde vidare hemåt. Gubbarna propsade på att jag skulle ta med mig kniven efter att de torkat av den i snön och förklarade även hur man hittar huvudpulsådrarna på en ren på bästa vis.

Efter ytterligare besök i Kurvan tyckte jag det var dags att klättra något lite ordentligare. Stora Blå och Hole in the wall nedanför Låktatjåkka hade sett lovande ut och jag hade även fått rapport från folk som hade klättrat dom att de var bra. När jag kom dit visade det sig dock att det var -20 och turförslaget röstades ned. Jag och Susanne retirerade till Björkliden där vi fikade och bestämde oss för att ta en tur upp på Njulla istället. Ovanför vägen finns det några fall som jag inte besökt tidigare. Efter anmarschen uppför backen visade det sig att vi träffade på lite bekanta. Troligtvis så var alla som var ute och isklättrade i trakten denna som av en händelse just på Njulla. Vi drog av de tre fallen som var mest klätterbara och sedan sprang vi ner till bilarna igen lagom till vi precis inte behövde använda pannlamporna. Sedan var det åter dags att besöka Coop i Katterjåkk och handla veckans komsumption av blodpudding, ostkaka och Blossa glögg.

Den myckna isen har gått hand i hand med låga temperaturer och alla anti-frystrix har fått komma till bruk. Sen förra året har jag lyxat till det med värmesulor i storskorna. Det är bara synd att batterierna slutar leverera energi när det blir för kallt, just när man behöver dom som mest. Frågan är hur det hela kan rekonstrueras på bästa sätt så att batterierna sitter någonstans på kroppen och håller sig varma istället för att sitta på utsidan av skorna och bli kalla. I måndags kväll tog jag och Janne oss ut till Kalixväggen ganska nära Narvik så att Janne kunde pröva sig igenom en hel arsenal av olika yxmodeller som vi fått med oss inför kommande inköp. Det första Janne säger när han stiger ut ur bilen är att han trodde det skulle vara liiiite varmare. Nu är ju Janne same och uppvuxen i Kiruna så han är inte den person man först frågar om han har mer varma kläder i väskan innan man far. Tur nog visade det sig att han iallafall kunde kränga på sig min dunjacka om han inte stängde den. Janne är inte heller den person som gnäller så om han frös något mer så avslöjade han det inte. Det hade faktiskt varit lite varmare veckan innan och sedan blivit kallt igen två dagar tidigare. Detta demonstrerade sig tydligen när jag satte första yxan i fallet och en två meter lång spricka fortplantade sig tvärs över det. Till syvende og sist fick Janne provat sig igenom yxorna och nu är det bara att vänta spänt på vad han ska köpa.

I helgen har jag så fått klättra i den varma södern runt Oslo. Den varma södern hade dock faktiskt inte varit så varm veckan innan och isen var benhård. Detta utgjorde dock inga större problem eftersom södern också innehåller många fler människor som varit ute och hackat upp rejäla hål så att det mest var att hooka sig uppför isen. Fint att kunna ta sovmorgon och ändå avsluta dagen innan det blev mörkt.

Kurvan i november.


Lapporten och del av Kurvan, som ligger nära Abisko längs E10:an.

Många lager kläder för att hålla värmen i kylan.


Susanne på väg uppför ett av fallen på Njulla.

Glad Susanne i kylan.

Stämningsfull (och suddig) kvällsklättring på Kalixväggen.

Janne testhugger sig (försiktigt) uppför fallet (isen ser blöt ut men den är bara benhård och full av spänningar). Denna gång med blixt.

Varmt fast hård men prepreppad is i Skedsmo.

Soljakt på Spanstinden

Vi hade en entusiastisk skidpremiär redan i oktober. På sluttningarna nedanför Låktåtjåkka på svenska sidan av gränsen åkte vi mjuk snö på en solid bas av mossa. Som av ett under lyckades jag inte tillfoga mina skidor en enda repa under denna tur. Vid det här laget har det hunnit snöa en hel del och igår styrde vi kosan norrut mot Spanstinden. Efter att ha tittat ut på det vackra vädret från kontoret hela veckan var det finfint att komma ut. Efter att morgonmolnen skingrats fick vi njuta av en fantastisk utsikt i och när vi närmade oss toppen blev vi belönade med att få se solen. På vägen ned började vi med en lite packad toppsluttning för att navigera i fluff mellan klipporna resten av vägen ned. Vi kom tillbaks till bilen med god marginal till att mörkret började göra sitt intåg vid tvåtiden.

Påbörjar stigningen upp mot Spanstindens topp.

Molnen skringrar sig.

Rejält chilly innan vi når solljuset.


Woho! Solen!

Jag på toppen.

Anna och Martin drar av stighudarna inför åket ned.

Hamarøyskaftet revisited

När jag var på Hamarøyskaftet i januari snedställde jag bilen i en snorhal backe på en bomväg och efter några timmars kämpande med att få rätsida på den igen svor jag att aldrig återvända igen. Tiden har som bekant en förmildrande effekt på det mesta och lagom till förra veckan tyckte jag åter det skulle vara ett fint äventyr att göra en liten vintertur på Skaftet. Nu var det ju visserligen bara november, men hösten var över på några veckor i Nordnorge i år och vi gick direkt på vintern med snöfall och minusgrader i oktober. Jag lyckades framställa denna potentiella tur i så pass god dager att jag fick med mig det utmärkta tursällskapet Clara. För att ta sig till Hamarøyskaftet från Narvik måste man ta en färja mellan Skarberget och Bogsnes. Det hela började något mindre optimalt med att vi missade färjan med 10 minuter. Vi lät oss dock inte nedslås av detta utan passade på att optimera packningen istället samt läsa på i föraren och ta oss en tupplur i bilen under det att det började ljusna innan nästa färja avgick. Väl över vattnet körde vi de sista milen och parkerade noggrannt bilen FÖRE den ödesdigra bomvägen började. Vi träffade till och med på den trevliga bonden (antar vi) som bor vid vägen och som gladeligen tyckte vi kunde parkera på vändplanen trots att det stod en parkering förbjuden skylt där. Han såg lite skeptisk ut när vi förklarade att vi faktiskt tänkte ta oss upp på toppen av Hamarøyskaftet, men efter att vi förevisat yxor och stegjärn såg han åtminstone mindre skeptisk ut och varnade oss för att det kunde vara "glatt". Och då menade han inte glatt som i skoj utan som i halt. Det lät ju bra i våra öron och vi blev även glada att höra att hans fru varit på skidtur upp mot Skaftet och vi således kunde förvänta oss något sorts spår med packad snö att gå i. Det var lite mer snö på Hamarøy än vi väntat oss men inte så mycket att vi behövde ångra att vi inte tagit med snöskor eller skidor. Vi påbörjade anmarschen och efter att ha tagit oss uppåt en bit fick vi se solen! Den har för ett tag sedan slutat lysa på Narvik och nu måste man ta sig uppå en bra bit på något fjäll för att få lite solljus på sig. Trots att den bara varit borta i några veckor så blev vi alldeles till oss och kände direkt hur D-vitamin började spruta i kroppen.

Solen!

Hamarøyskaftet i solljuset.

Vi följde bondens frus skidspår samt älgspår upp mot Skaftet. Sista biten tog en stund då vi fick spåra själva (eller jag tog en paus och Clara hann spåra nästan hela vägen innan jag kommit ikapp henne) och vi dessutom skulle ta oss igenom ett fält med stora och delvis översnöade stenblock. Till slut stod vi vid insteget. Till min stora överraskning visade det sig att vi bara hade en timme på oss innan vi skulle behöva vända när jag såg på klockan. Efter en viss förvirring visade det sig att jag bara glömt ställa om just den här klockan när det blev vintertid helgen innan (så kan det gå när man har för många klockor).

Utsikt mot Lofoten från insteget.

Det var betydligt mer snö på fjället denna gång så vi satte direkt på stegjärnen, tog fram varsin yxa och gav oss iväg uppåt. Vid första kruxet knöt vi in oss i repet och fortsatte uppåt. Enklaste vägen upp på Skaftet är till stora delar en promenad som bryts av korta krux längs vägen. Det var mestadels fina snöförhållanden där inte klippan var framme och det var riktigt skoj! Kul att det är vinter igen! Dagarna är dessvärre korta och med den missade färjan i bagaget fick vi vända innan vi nått toppen även denna gång. Det kändes dock inte som någon större besvikelse efter den fina turen. Vi firade neråt för att upptäcka att det sista firningsankaret var begravt någonstans i en gigantisk snödriva. Efter att ha skottat bort ett antal kilo snö med yxan var det bara att inse att vi fick hitta en annan lösning om vi skulle ha en chans att hinna med färjan tillbaks. Där vi stod var det bara blank klippa men lite längre bort hittade vi ett ställe att rapellera från och tog oss ned sista biten. Sedan sprang vi bokstavligen tillbaks till bilen och ändå, hör och häpna, missade vi färjan med 10 min igen! Detta var helt enkelt inte vår och färjans bästa dag tillsammans. Just denna dagvar det lite synd eftersom vi skulle på Narvik klatreklubbs julbord, men tur nog fanns det mat kvar till oss när vi anlände något försenade.

Clara på väg upp mot första kruxet.

Clara avslutar andra kruxet.


Vi hann nästan ned innan det blev mörkt. Clara på sista firningen.

Fontainebleau - hör och häpna!

Det var många som aldrig trodde det skulle hända, däribland jag själv, men nu har jag varit på bouldersemester! Jag lät mig övertygas av två orsaker:

1) Andreas målande beskrivningar av fina sandlådelandningar och låga problem och upprepningar av att Fontainbleau har något att erbjuda alla (till och med Anna Malou).

2) Eline skulle komma med Petra och Eirik. Vem vill inte träffa världens sötaste baby?

Man skulle kunna tro att man skulle haft sina värsta klätterstunder på något läskigt, löst och dåligt säkrad äventyr i fjällen i dåligt väder, men jag har haft mina mest panikartade upplevelser vid bouldering. Av någon ologisk anledning så känns det bättre om jag får släpa med mig ett rep, oavsett om jag får fästa det i något eller inte. Fram tills nu. Jag åkte till Font med väldigt låga förväntningar på vad jag skulle kunna kräla mig uppför. Jag har fortfarande inte särskilt bra koll varken på vart jag klättrade (konstiga franska namn), vad jag klättrade (fler konstiga franska namn) eller vilka grader det var, men det var roliga grepp, massa crashpads och folk som spottade, fina landningar och jag förvånade mig själv med att engagera mig i problem tills jag satte dom och tyckte det var skoj! Jag får ge Andreas rätt, alla kan ha kul i Font! Sen skadar det ju inte att man kan äta massa god fransk mat och umgås med skönt folk!

Första dagen. Andreas coachar på ett tryggt problem.

Detta är visst den första 6A:n i Fontainebleau. Den blev klättrad 1946 med spikskor!

Tomas borstar ett halt grepp. Det gäller att optimera förutsättningarna för en flash.

Här är den berömda elefanten i elelefant (som det heter på franska).

Nu började jag bli lite kaxig och klättrade uppför elefanten trots att den var ganska hög. Det var dock väldigt bra grepp!

Massa crashpads och massa trevligt folk!

Petra med turens yngsta och sötaste deltagare Eline! Jodå, visst kände hon på några grepp. Det ligger i släkten.

När vi ändå befann oss i närheten av Paris så passade det fint att ta en vilodag för kulturella begivenheter och hälsa på Baptiste - som sommarjobbat i Narvik - i Versailles. Baptistes enda önskan när jag hörde av mig och sa att vi skulle komma till Frankrike på besök var "bring as much snus as your arms can carry". Slottet i Versailles var precis så stort som man skulle kunna tro, förmodligen lite större. Jag kan bara upprepa orden: Det var inte konstigt att de gjorde revolution!

Viktor och Magnus förevigade noggrannt besöket.

Synd att bilden är sned och jag är suddig, men här är vi alltså i den stora slottsparken och längst bak ser man själva slottet.

Baptiste (med snus) med starten på en jättelång kanal bakom sig.

Rakt visste dom vad det var när de anlade parken!

Här hade kungligheterna hästarna! Inte illa att vara pålle i det stallet.

Fjälljogg med blåtira

Anna kom med den goda idén att vi så här in på höstkanten skulle ut och springa på fjället och mer specifikt börja med att springa till Hunddalshyttan. Detta gör sig ganska lätt eftersom man hoppar på tåget i Narvik och far ca 30 min till Katterat (precis som på vintern). Väl där snörar man på sig skorna och springer längs en väg som går nästan ända fram till stugan. Nu visade det sig dock, ca 3 timmar innan vi skulle fara och ja, jag hade packat klart och allt, att SJ just denna helg tänkte utföra diverse banarbeten på sträckan Kiruna-Narvik och således ersätta alla tåg med buss. Det går ingen väg till Katterat så det var bara att vackert inse att vi fick ställa om kompassen och fara någon annanstans om vi ville ut på våran joggingtur. Efter lite bläddrande i "På tur i Narvik og omegn" så identifierade vi Cunojavrihyttan som ett lämpligt substitut. Kanske var det raden om att denna tur var lämplig för barnfamiljer som övertygade oss, det är ju trots allt roligare att springa på en fin stig än att försöka hoppa runt bland en massa lösa stenar. Således for Anna, Clara och jag ner till Skjomen och nästan så långt det gick att köra in i Norddalen. Det låg snö på bergen runt men fint nog var det ingen is på själva stigen. Aningens kallt var det dock, men när vi sprungit en stund fick vi upp värmen och fick ta av en del plagg.

Jag och Clara på språng över fjället. En väldigt fin bild tagen av Anna (liksom övriga bilder som jag figurerar på i detta inlägg).


Här kommer initiativtagaren i egen hög person på den fina stigen.

In till stugan är det någonstans runt 8-9 km beroende på om man vill tro på turboken eller skyltningen. Det är nästan ingen stigning alls och efter en stund kom vi in i en trevlig lunk. Dock fick vi se upp för alla döda lämlar som låg på rygg på stigen med framtassarna uppdragna. Varför ligger de alltid så? Med ca 2 km kvar till stugan dök det i vår mysiga tillvaro upp en alldeles otroligt olämplig lerpöl som Clara halkade på. Det bar sig inte bättre än att hon lyckades slå tinningen i en sten. Ganska läskigt, men tur nog kändes huvudet som vanligt utom att en stor bula snabbt uppstod och en blå färg började sprida sig. Efter en stund kunde vi konstatera att inget mer verkade hända och vågade fortsätta den sista biten till stugan, fast gåendes. Det utlovade regnet började falla i form av snö när vi närmade oss stugorna. Efter en liten sightseeingtur på platsen bestämde vi oss för att bo i den minsta stugan eftersom den sannolikt skulle vara lättast att värma upp. Sedan var det bara att hämta vatten innan vi installerade oss i stugan. Anna tog på sig att göra upp eld i kaminen. Medans veden tog fyr hann vi göra diverse armhävningar och benböj för att hålla värmen. Clara satte igång att koka vatten på gasolköket. För att trimma vikten hade vi tagit med oss frystorkat. För att trimma mysfaktorn hade Anna även sprungit in med rödvin. Det var alltså upplagt för en koselig kväll och det var precis vad det blev också.

Cunojavrihyttorna i slutet av september.


Jag har hämtat vatten. Nu ska det lagas mat.

Anna värmer sig med en kopp varmvatten inför middagen.


Anna har högläsning ur ett spännande avsnitt om lämlar i en bok hon hittade i stugan. Vi vet snart allt om dem utom varför de alltid ska lämna jordelivet på rygg.

När det var dags att krypa till kojs hade kaminen gjort sitt jobb ordentligt och vi hade modiga 29 grader i stugan! Här skulle det inte frysas på natten inte! Ungefär när John Blund var på väg att ta över knakade det till rejält utanför fönstret. Det lät helt klart som att någon gick där. Eftersom det knappt blåste ute var det lite svårt att försöka skylla på vinden. Lagom till att jag lyckats lugna ner pulsen så knakade det till igen, på verandan. Jag hann komma fram till att det bästa vi hade i vapenväg troligtvis var en av stekpannorna i köket då det till slut gått så pass lång tid utan fler knak att jag ansåg att faran för att vi skulle bli överfallna av fjällbanditer, utomjordingar eller muterade renar troligen var över. Till slut gick det att somna. I morgonens ljus framstod mina nattliga funderingar som något överdrivna, men trots allt gick det faktiskt inte att hitta någon orsak till knakandet och Clara erkände att hon också tyckt det var lite läskigt. Claras blånader hade under natten, trots staplande av kuddar, förflyttat sig till ögonregionen och hon såg ut som hon kunde varit i ett maffigt slagsmål (vi hade alltså kunnat få ihop en riktigt bra historia av mina muterade renar och Claras blåtira). Efter frukost städade vi upp i stugan och gav oss tillbaks mot civilisationen. Vi fick börja med att gå lite grann för att låta matsmältningen ha sin gilla gång, men sedan hade vi en fin löptur till bilen, och rullade tillbaks mot Narvik.

Jag på stigen. Lite mer snö på vägen tillbaks.

Rombakstøtta har också en Vestegg

Förra helgen var kanske en av de sista riktiga fint och fortfarande någorlunda varma höstdagarna. Således fanns det - till skillnad från idag - ingen snö på Rombakstøtta och vad kunde passa bättre än att ta sig en närmare titt på Rombakstøttas Vestegg som i föraren marknadsförs som en lätt tur men med "surprisingly good rock". Jag lyckades lura med mig Simon, en av Narviks nyinflyttade klättrare (själv är man ju gammal i gamet efter att ha bott här i 2,5 år). Han tog också helt frivilligt på sig att bära repet, så det var ju upplagt för en bra dag redan från början, med tanke på hur mycket vi faktiskt skulle gå jämfört med hur mycket vi skulle klättra. Vi gick iväg från Kraftstasjonen och nådde efter 2 h och 22 min (it's a sign!) vad som vi tyckte var starten på eggen. Nu är det inte den mest spetsiga kam man kan hitta som vi pratar om, men om man kollar från rätt håll så ser den ganska brant ut. Kollar man från fel håll så ser man att det kan bli en ganska så koselig tur.

Simon på anmarschen. Fortfarande lite kyligt på morgonen, speciellt innan vi nått solskenet (eller solskenet nått oss). Rombakstøtta i bakgrunden, den vänstra profilen är Vesteggen.

Simon tar en paus strax innan insteget.

En närmare titt på Vesteggen. Härifrån var det en hel del scrambling och sedan en liten brantare bit som vi pitchade, sedan mer scrambling och en avslutande repa och lite scrambling för att nå toppen.

Vid insteget tog vi helt enkelt en snabbkurs i hur man tar ut kilar, kamsäkringar och tricams. Simon fattade galoppen direkt och så bestämde vi att det nog ändå inte var lönt att lägga någar säkringar än och skramlade uppför kammen tills det började branta på. Här tog vi lektion nummer två: Hur man klättrar flerrepor och vad man ska ropa till varandra. Därefter klättrade jag upp för det brantare partiet. Fick stå och pilla lite med mina nya tricams, jag hade lämnat nästan alla kamsäkringarna hemma så att jag skulle vara säker på att få öva med dom. Ska det vara så svårt att ta rätt storlek? Efter några funkis rop så kom Simon också upp och vi skramlade en bit till fram till den avslutande branten.

Simon på väg upp för första branta partiet.

Sista branten var lite lösare men snart stod vi uppe på toppen av Rombakstøtta. Här fick vi snart sällskap av en social norrman som precis flyttat till Narvik. Han var så social så att vi helt enkelt slog följe med på tillbakavägen. Summan av kardemumman så var Vesteggen en fin liten hösttur och ett roligare sätt att ta sig upp på Rombakstøtta än Normalvägen.

Simon och vår nye vän Oddvar.

Drømmediedret, Korståget och Vest(v)eggen på Stetind i sällskap med Herr Ropegun

Efter två veckor i Chamonix som avslutades med en rejäl magsjuka så hann jag återhämta mig lite i Kalmar innan jag var tillbaks i Narvik för att ut och härja med Per som avslutat sitt sommarjobb som solcellstillverkare på en av Narviks fabriker. Av magsjuka blir man lättare men å andra sidan i dålig klätterform. Detta kompenserades dock av att Per var taggad till tusen och troligtvis hade lyckats få upp mig för vilken klätterled som helst. När jag anlände måndag eftermiddag blev jag serverad spaghetti och köttfärssås och övertygad om att en lugn kväll borde bytas ut mot en första repetition av Drømdiedret som etablerats sommaren innan av Tobias och Janne. Tobias och Janne har sedan dess innerligt bedyrat dess förträfflighet. Sagt och gjort så satte vi oss i bilen och körde ner mot Stetind. Turen är på ca 5 repor och går mittemot Stetind. Nu var det ju så att denna sommaren varit väldigt blöt och vi också blivit informerade om att Diedret eventuellt kunde ta lite tid på sig att torka upp. Men efter några dagars fint väder så övertygade vi oss om att det säkert var om inte snustorrt så i alla fall ganska torrt. Efter att ha trasslat oss upp till insteget så var också förstarepan blöt, men det var väntat eftersom den alltid är blöt. Längre upp tyckte vi det såg lovande ut. Per tassade upp på svat bredvid diedret istället och jag följde efter. För att upptäcka att det kanske inte var riktigt så torrt som vi hade fått för oss. Men skam den som ger sig. Efter att ha dragit i det mesta, sladdat på blöt mossa, krupit in i leriga hörn och sprickor, hissat, pendlat, dragit i rötter och slutligen gjort en minst sagt spännande travers med händerna i enbuskar och fötterna på blött sva så stod vi på toppen av leden. Istället för att komma med en lång klagosång så tänker jag bara ge det enkla rådet: Klättra Drømdiedret när den är torr! Det positiva jag kan säga i nuläget var att nedstigningen var bra.

Per tassar upp på svaet bredvid 1:a repan för att komma in i diedret.

Intet ont anades om vad som komma skall.

Här var det faktiskt lite torrt. För det mesta var det mer som på klippan under. Svart slajm.


Per i närkontakt med träd på den avslutande traversen.

På tisdagen blev det cragging på Haugfjell. På kvällen var det så dags att börja smida morgondagens planer. Vi bestämde oss för en 32 replängders tur på Gagnesaksla som enligt nya föraren ska ha "world class crack climbing" på mittenreporna. Tyvärr var vi lite ignoranta vad det gäller vädret och tolkade optimistiskt nog "molnigt" som att vi inte skulle klättra i solsken. När vi vaknade visade det sig att vi befann oss i ett moln. Efter att ha gjort en mer grundläggande undersökning av väderutsikterna bytte vi helt enkelt klätterområde och satte oss åter i bilen för att köra ut till Lofoten och Korståget på Presten. På Loften var det torrt men blåsigt. Vi knallade upp till insteget och satte igång. Personligen tyckte jag att de första fyra reporna upp till Storhylla var mest klättervärde, men Per var väldigt begeistrad över 7:a repan ovanför. Detta kan möjligtvis ha något att göra med att Per faktiskt ledde upp den, medans jag fick bli delvis upphissad för att ta mig förbi. Det hela avslutades med några replängder i en lös groove. Väl på toppen deklarerade Per att den absolut bästa vägen ner var i en ränna till climber's right om Presten. Att gå den långa vägen runt Festvåg var bara onödigt. Väl nede en bit i rännan där jag halkade runt på det våta gräset tyckte Per det var läge att berätta att Joel hade haft en nära-döden-upplevelse där och att han aldrig gått ner i den innan. Vi kom dock helskinnade ner med två firningar. Sedan var det bara att stiga in i bilen igen och köra hem till Narvik för att förbereda nästa tur.

Per på 3:e repan, en fantastisk fin 6+ spricka.

Jag på 4:e repan, sista innan Storhyllan.


Per på toppen av leden.

Jag på toppen.

Per grejar med firningen i rännan.

På torsdagen hade vi bestämt med Janne att vi skulle klättra Vestveggen och Vesteggen på Stetind. Eftersom vi anlänt till Narvik ganska sent kvällen därinnan efter Korståget så blev det lite sovmorgon innan vi for iväg. Som ett under denna sommar så sken solen och vi traskade upp från parkeringen till insteget. Om denna led kan man kort och gott säga: Do it!!! Fantastisk fin klättring. Sydpillaren är inte ens i samma liga. Detta var nog den finaste turen på hela sommaren. Superklättring, fin utsikt, bra väder, trevligt sällskap. Man kan ha det sämre!

Vestveggen och Vesteggen från anmarschen.

Per leder upp 2:a repan.

Här är vi nog på 3:e repan.

Janne, jag och rostiga pitoner som vi samstämmigt kom fram till att Arne Næss har lämnat.

Vy upp mot Vesteggen.

Jag på standplats.

Per på väg upp mot standplatsen under "Devils dance floor".

En av Pers nya älsklingar, en tricam. Här placerad av Janne.

Helt fantastiska vyer.

Janne säkrar Per på off width sprickan.

Som inte var så off width som vi trodde den skulle vara.

Per på väg upp off width sprickan.

Jag säkrar vår ropegun.

Leden avslutas med att man får klättra igenom ett hål för att komma till toppen av Stetind.

Toppbilden. Alla nöjda och glada!