Drømmediedret, Korståget och Vest(v)eggen på Stetind i sällskap med Herr Ropegun

Efter två veckor i Chamonix som avslutades med en rejäl magsjuka så hann jag återhämta mig lite i Kalmar innan jag var tillbaks i Narvik för att ut och härja med Per som avslutat sitt sommarjobb som solcellstillverkare på en av Narviks fabriker. Av magsjuka blir man lättare men å andra sidan i dålig klätterform. Detta kompenserades dock av att Per var taggad till tusen och troligtvis hade lyckats få upp mig för vilken klätterled som helst. När jag anlände måndag eftermiddag blev jag serverad spaghetti och köttfärssås och övertygad om att en lugn kväll borde bytas ut mot en första repetition av Drømdiedret som etablerats sommaren innan av Tobias och Janne. Tobias och Janne har sedan dess innerligt bedyrat dess förträfflighet. Sagt och gjort så satte vi oss i bilen och körde ner mot Stetind. Turen är på ca 5 repor och går mittemot Stetind. Nu var det ju så att denna sommaren varit väldigt blöt och vi också blivit informerade om att Diedret eventuellt kunde ta lite tid på sig att torka upp. Men efter några dagars fint väder så övertygade vi oss om att det säkert var om inte snustorrt så i alla fall ganska torrt. Efter att ha trasslat oss upp till insteget så var också förstarepan blöt, men det var väntat eftersom den alltid är blöt. Längre upp tyckte vi det såg lovande ut. Per tassade upp på svat bredvid diedret istället och jag följde efter. För att upptäcka att det kanske inte var riktigt så torrt som vi hade fått för oss. Men skam den som ger sig. Efter att ha dragit i det mesta, sladdat på blöt mossa, krupit in i leriga hörn och sprickor, hissat, pendlat, dragit i rötter och slutligen gjort en minst sagt spännande travers med händerna i enbuskar och fötterna på blött sva så stod vi på toppen av leden. Istället för att komma med en lång klagosång så tänker jag bara ge det enkla rådet: Klättra Drømdiedret när den är torr! Det positiva jag kan säga i nuläget var att nedstigningen var bra.

Per tassar upp på svaet bredvid 1:a repan för att komma in i diedret.

Intet ont anades om vad som komma skall.

Här var det faktiskt lite torrt. För det mesta var det mer som på klippan under. Svart slajm.


Per i närkontakt med träd på den avslutande traversen.

På tisdagen blev det cragging på Haugfjell. På kvällen var det så dags att börja smida morgondagens planer. Vi bestämde oss för en 32 replängders tur på Gagnesaksla som enligt nya föraren ska ha "world class crack climbing" på mittenreporna. Tyvärr var vi lite ignoranta vad det gäller vädret och tolkade optimistiskt nog "molnigt" som att vi inte skulle klättra i solsken. När vi vaknade visade det sig att vi befann oss i ett moln. Efter att ha gjort en mer grundläggande undersökning av väderutsikterna bytte vi helt enkelt klätterområde och satte oss åter i bilen för att köra ut till Lofoten och Korståget på Presten. På Loften var det torrt men blåsigt. Vi knallade upp till insteget och satte igång. Personligen tyckte jag att de första fyra reporna upp till Storhylla var mest klättervärde, men Per var väldigt begeistrad över 7:a repan ovanför. Detta kan möjligtvis ha något att göra med att Per faktiskt ledde upp den, medans jag fick bli delvis upphissad för att ta mig förbi. Det hela avslutades med några replängder i en lös groove. Väl på toppen deklarerade Per att den absolut bästa vägen ner var i en ränna till climber's right om Presten. Att gå den långa vägen runt Festvåg var bara onödigt. Väl nede en bit i rännan där jag halkade runt på det våta gräset tyckte Per det var läge att berätta att Joel hade haft en nära-döden-upplevelse där och att han aldrig gått ner i den innan. Vi kom dock helskinnade ner med två firningar. Sedan var det bara att stiga in i bilen igen och köra hem till Narvik för att förbereda nästa tur.

Per på 3:e repan, en fantastisk fin 6+ spricka.

Jag på 4:e repan, sista innan Storhyllan.


Per på toppen av leden.

Jag på toppen.

Per grejar med firningen i rännan.

På torsdagen hade vi bestämt med Janne att vi skulle klättra Vestveggen och Vesteggen på Stetind. Eftersom vi anlänt till Narvik ganska sent kvällen därinnan efter Korståget så blev det lite sovmorgon innan vi for iväg. Som ett under denna sommar så sken solen och vi traskade upp från parkeringen till insteget. Om denna led kan man kort och gott säga: Do it!!! Fantastisk fin klättring. Sydpillaren är inte ens i samma liga. Detta var nog den finaste turen på hela sommaren. Superklättring, fin utsikt, bra väder, trevligt sällskap. Man kan ha det sämre!

Vestveggen och Vesteggen från anmarschen.

Per leder upp 2:a repan.

Här är vi nog på 3:e repan.

Janne, jag och rostiga pitoner som vi samstämmigt kom fram till att Arne Næss har lämnat.

Vy upp mot Vesteggen.

Jag på standplats.

Per på väg upp mot standplatsen under "Devils dance floor".

En av Pers nya älsklingar, en tricam. Här placerad av Janne.

Helt fantastiska vyer.

Janne säkrar Per på off width sprickan.

Som inte var så off width som vi trodde den skulle vara.

Per på väg upp off width sprickan.

Jag säkrar vår ropegun.

Leden avslutas med att man får klättra igenom ett hål för att komma till toppen av Stetind.

Toppbilden. Alla nöjda och glada!