I Abiskotrakten ligger Sveriges högst belägna fjällstation, nämligen Låktatjåkka. Hit kan man gå på utflykt för att äta fantastiskt goda, och även fantastiskt dyra, våfflor. Låktatjåkka är även namnet på bergstoppen mellan Låktatjåkka fjällstation och E10:an, och hit kan man gå för att få sig några fina skidsvängar. Första – och senaste - gången jag var på Låktatjåkka och åt våfflor var en herrans massa år sedan då jag åkte med Friluftsfrämjandet i Umeå för att åka skidor i Abisko och Riksgränsen. Jag hade precis fått (eller snarare betalat för) mina första skidor med randonnébindningar och tog mig på dessa både uppför och nerför skoterleden upp till stationen, självklart med transceiver och annan nödvändig lavinutrustning. Samma väg springer norrmännen alltså på längdskidor. Denna gången hade vi en liten bättre plan. Det viktigaste var förstås att få äta de goda våfflorna, men vi skulle dessutom åka ner Kopparåsen, i Toppturboken (http://www.topptur.nu) omnämnd som ett av Sveriges finaste off-piståk. Om man inte vill gå upp Kopparåsen utan hellre vill ta den lättgångna skoterleden upp från Låktasjåkkas tågstation, så kräver detta en viss logistik, eftersom man inte åker ner på samma ställe där man lämnade bilen. Detta i kombination med att folk från både Narvik och Abisko skulle med på turen ledde till att vi lyckades med det något miljömässigt dåliga konststycket att använda fyra bilar för att ta sex personer fram och tillbaks från turen. Då vi som kom från Abiskohållet lyckats placera en bil vid Kopparåsen och något försenade ta oss bort till Låktatjåkka tågstationen där Boel stod och väntade så upptäckte Tyler att han glömt pjäxorna hemma. Tur nog så är det bara en 10-15 min körning tillbaks till Abisko så han fick ge sig av efter dom. Anders och dagens enda norska representant Isak dök upp och vi började långsamt gå upp mot Låktatjåkka. Som vanligt när det är topptur så sken solen (detta kan möjligen ha något att göra med att vi i Narvikstrakten är väderleksrapportnarkomaner och tittar på yr – den norska vädersiten – minst tre gånger om dagen, följer lågtrycken över Atlanten på radar och därmed börjat blå ganska bra på att pricka in de fina dagarna). Till det ljuva skoterljudet kom vi fram till det lilla vindskyddet längs vägen. Vi satte oss utanför och fikade och väntade på Tyler som snart kom springandes.
Tyler har sprungit ikapp oss och sällat sig till fikasällskapet.
Välpistat i skoterspåren.
Efter att Tyler fått pusta lite gav vi oss vidare mot våfflorna. Väl uppe på stationen visade det sig att personalen var två bekanta som dessutom ville ge oss rabatt på våfflorna. Världen är som vanligt bra liten! Efter våra välförtjänta våfflor tog vi de sista höjdmetrarna upp på själva toppen Låktatjåkka. Isak bestämde sig för att demonstrera en Northug och spurtade om alla svenskarna och hoppade upp på toppröset med skidorna på.
Låktatjåkka fjällstation
Några få höjdmeter kvar till toppen av Låktatjåkka.
Norrmannen är kjempeförnöjd över att först bestiga toppröset.Vi drog av stighudarna och donade med allt annat som kan tänkas behövas fixas innan man ska åka utför. Plötsligt hade Isak gett sig av efter att ha svamlat något om någon väg ner genom något hyllsystem ned till själva bäckravinen som var huvudmålet. Anders vinkade till slut att vi andra skulle ta en annan väg och vi hittade en massa snö innan vi hittade Isak som hade åkt nerför något stupliknande.
Tyler gör några sköna svängar på väg ner mot ravinen. Sedan dog kamerabatterierna.Sedan hittade vi ravinen och åkte ner. Det var mycket snö men ganska tungrodd sådan och jag kände mig lite som en liten barkbåt ute på det stora havet där jag åkte runt bland snömassorna. Till slut hade även en annan forcerat sluttningen och vi började nöjt rodda med bilar och vinkade till slut av de som skulle till Narvik. Tyler kom med strålande idén att vi skulle grilla på hans veranda. Vi drog in på den ökända mathandeln 10 min innan stängningsdags och hann införskaffa allt som krävdes för att tillaga Tylers baconinlindade korvar, eventuellt en amerikansk specialitet. Dessutom slog vi till på både öl, cider, chips och glass så att vi kunde ha en hejdundrande afterski. Självklart gick solen ned bakom Nuolja precis när korvarna var färdiggrillade, så vi fick avsluta dagen inne i Tylers kök. Det kändes ändå som en värdig avslutning på vad som nog får tros vara vinterns sista topptur (eventuella toppturer i maj räknas till sommaren).
annamalou.blogspot.com
nice!
SvaraRadera