Besök, is och nordanvind

I torsdags dök Katrin upp på sin färd mot Svalbard. Trevligt nog tänkte hon stanna två dagar i Narvik och isklättra med mig! Fredag morgon gick vi inte upp alltför men ganska tidigt och for iväg till det eviga ismeckat Spansdalen. Efter en liten rektur med bilen bestämde vi oss för att fossen till vänster om "Postcards from the ledge" skulle få besök av oss. Det är lite oklart vad eller om detta fallet egentligen heter men det ser ut som en kägla längst upp vilket jag tyckte var lite coolt (jag har nog inte så väldigt höga krav på vad som krävs för att se coolt ut). Dessutom är det ett av fallen som är meddellånga och inte har toklång anmarsch. Vi påbörjade ju trots allt inte anmarschen vid morgonens ljusning (det var snarare då vi körde från Narvik) och även om det har bättrat sig så är det fortfarande inte ljust onödigt länge på dagarna ännu. Vi packade på oss vårt pick och pack, gick över bron som räddar en från en oviss korsning av älven och konstaterade glatt att här verkade det visst inte vara så mycket snö. Femtio meter senare började vi pulsa. Steg för steg tog vi oss upp mot fallet, tacksamma för att vi hittat iallafall tre stavar i bilen. Den som gick först fick ha två stavar och så turades vi om att spåra.

Här har vi fredagens godbit. Är det inte en fin kägla längst upp så säg.

Snart framme vid den första isknixen.

Till slut gav våra ansträngningar resultat och vi nådde den första lilla isknixen. Den hade visserligen gått att passera ganska enkelt till höger, men nu var vi less på att pulsa. Sagt och gjort klättrade vi upp för knixen bara för att få pulsa ytterligare en bra bit för att komma fram till det egentliga fallet. Här började en obehaglig vind blåsa på oss. Bland kaskaderna av is valde vi en linje som började mindre brant för att sedan branta på fint på slutet. Fin klättring men nu blåste nordanvinden på rejält genom märg och ben och snöröken fastnade i ansiktet. Katrin kom upp och vi bestämde oss ganska snabbt för att sista repan (den fina käglan) fick vänta till en annan gång. Detta ska dock låta sig göras ganska lätt då den visade sig vara ganska flack (åtminstone om man bortser från anmarschen). Vi firade ner för förstarepan, pulsade tillbaks till knixen, firade nerför den och pulsade tillbaks till bilen innan vi behövde ta fram pannlamporna. Det visade sig att det börjat blåsa även nere i dalen och det var skönt att krypa in i bilen och ta fram termosarna.

Här har vi sista biten på vår foss. Skild från första delen av ytterligare en snöpulsning (dock kort).


Katrin lite frostig efter att ha klättrat upp för den branta delen av fallet.


Firar ner för den branta delen av fallet. Fin is och fin klättring upp!

Katrin på väg ner mot knixen. Lång där nere längs vägen står bilen.

Abalakovbygge ovanför knixen.

Dagen efter satsade vi på vägnära klättring för att kompensera allt snöpulsande. Med traktens kommunala trafikutbud var det inte hellre bättre än att Katrin var tvungen att ta en buss till Tromsø (25 mil från Narvik) halvfyra på lördagen för att komma med sitt flyg som gick klockan tolv dagen därefter. Alltså fick det bli en gammal goding, Kalixväggen. Nordanvinden blåste på även denna dag och gjorde att de 10 minusgraderna kändes betydligt kallare. Visa från gårdagen och med bara 50 meters anmarsch hade vi nog dubbelt så mycket kläder med oss. Lagom till att vi skulle börja klättra dök solen upp! Halleluja, it's coming back! Inte bara när man är på bergstopparna!

SOLEN!!

Uppför den gamla godingen Rännan igen.

Katrin iförd för dagen lämplig mundering. Inklusive batteridrivna värmesulor.

När jag stod och säkrade Katrin stannade till min förvåning en sorts motorcykel med sidovagn till. Föraren hoppade av, tog fram sin systemkamera och började fotografera Katrin. Nu var det inte så mycket fotograferingen (det händer ganska ofta att man får agera turistattraktion när man hänger och klättrar längs vägen) utan fordonet som förvånade mig. Vem kommer ens på tanken att köra runt med en sorts motorcykel mitt i vintern, i tio minus? Jag försökte ropa lite på svenska men fick inget svar. Snart insåg jag att föraren pratade på tyska med personen som satt i skydd för vinden i sidovagnen. Aha! På min ringrostiga tyska lyckades jag få kontakt med dom. Det visade sig att de kört från Tyskland! Och skulle vidare hela vägen till Nordkap! Och föraren tyckte visst inte alls att det var så farligt kallt att köra runt där i minusgraderna (det tror jag inte på). Det hela slutade med att jag nog tog fler bilder på dom än vad de tagit på Katrin. De verkade väldigt glada över vad som måste vara ett fantastiskt (om än kallt) äventyr och vi önskade dem god resa och lycka till när de körde vidare på den hala vägen.

Tysken fotograferar Katrin.

Jag fotograferar det tyska fordonet med förare och passagerare i sidovagnen.