Isklättring på ryska

I slutet av februari var jag ute på en spännande isklätterdag. Det hela började med att jag fick ett vidarebefordrat mail av Lena från en person i Norsk Tindeklubb som i sin tur var tillfrågad av ytterligare som var på jakt efter en tjej som en ryska ville klättra med på ”Lofoten Mountaineering Festival”. Bakgrunden var något som att inte så många ryskor har klättrat alpint och nu ville de gärna se hur den norska ”fria stilen” fungerade, och det skulle även filmas. Själv tänkte jag att dessa damer förmodligen var födde med isyxorna i händerna och gått barfota i Sibirien vintertid sen de var fem år och troligtvis skulle undra vad jag höll på med om jag försöka ta mig uppför någon tur i Lofoten. Så jag skrev lite försiktigt tillbaks och frågade vilken grad det hela rörde sig om. Sedan var det tyst ett bra tag tills jag kom tillbaks från en tur till Sverige och plötsligt hade hundraelva missade samtal från ett okänt norskt nummer. Ungefär en timme efter jag satt i norska SIM-kortet så ringde det igen och en väldigt entusiastisk man med en ganska svår norsk dialekt pratade fort om ryssar och is. Efter ett tag lyckades jag lista ut att han var inblandad i ett företag som på något vis sponsrade den här ryska träffen och att de väldigt gärna ville att jag skulle komma och klättra med dom. Det visade sig också att de skulle komma in till Spansdalen och därför kunde jag komma dit och klättra is med dom. Detta kändes något bättre. På is känner jag mig ganska stabil och mannen i fråga berättade även att de faktiskt att ryskorna faktiskt inte klättrat så mycket is. Dessutom visade det sig att han även fått tag på Gina, en annan bekant som klättrar is, så hon skulle också bli med. Det känns alltid bra att ha någon ”kjenning” med sig som man vet kan säkra.

På onsdag morgon körde jag alltså mot Spansdalen eller rättare sagt Fjellkysten där ryssarna hade inhuserats. Den aktuella veckan pågick det en isklätterträff där också så jag hittade några bekanta att prata med vid ingången tills det dök upp en rysk dam som presenterade sig som Irina och förklarade (på engelska) att jag skulle vänta för det skulle komma en ”translator”. Så jag slog mig ner i soffan igen och avvaktade. Till slut kom Olga som pratade ganska bra engelska. Det visade sig att jag och Gina inte skulle ha med oss en person på en långtur som vi hade trott, utan att de var sju stycken som skulle med och isklättra. Det var dock inte sju damer utan fyra damer och tre herrar. Eftersom temperaturen var ganska långt under nollan så var det kanske lika bra och när Gina dök upp så ändrade vi planen från Henrikkadotter till att åka till Flåget, där man faktiskt kan klättra i solen. Efter att ryssarnas buss äntligen hade startat i kylan så körde vi iväg. Isen badade mycket riktigt i sol vilket var otroligt skönt och det gick att ta av några lager kläder. Det hela var smått kaotiskt. Gina ledde upp mitt på fallet samtidigt som en av ryssarna skulle sätta upp ett rep att filma och fotografera ifrån.

Olga tar sig uppför isen med hjälp av is-fifi-krokarna.

Sedan började en tjej leda upp på vad de kallade för is-fifi-krokar. Enligt annan källa skall dessa även kallas för ”rysskrokar”. Tjejen stod helt enkelt i krokarna. Tyngden från kroppen trycker ner kroken i isen och så kan man ”traska” uppför. Väldigt spännande. De andra klättrade med yxor. De var väldigt framåt och prövade leda upp fastän klättertekniken såg något ostabil ut.

Full aktivitet vid fallet.

När Gina kommit ner igen frågade jag om de ville se lite hur vi brukade göra och det ville de väldigt gärna. Så bevakad av en filmkamera från ena hållet och en stor systemkamera från det andra så visade jag hur man kan skruva in skruvar utan vev lite fort och demonstrerade den klättertekniskt viktiga triangeln och försöka förklara att de skulle stå bredare med benen och ha yxan i mitten. För säkerhets skull var även en filmkamera placerad en bit nedanför fallet vilken verkade dokumentera allt som händer hela dagen. Det blev ganska lustigt för först sa jag något och sedan skulle det översättas medans jag stod i A-position en halv meter ovanför backen och sedan kunde jag fortsätta. Kanske fick de iallafall med sig något. Säkringsteknikerna var kanske inte helt enligt norsk eller svensk standard heller så jag vågade, så diplomatiskt jag kunde, visa hur vi brukade använda en hinkbroms, alltså vänd åt rätt håll.

Här dokumenteras det från alla håll och kanter (observera filmkameran bakom mannen).


Sedan slängde vi upp ett topprep på den branta delen. Efter det ville Irina klättra i replag med mig. Jag tog med en annan norsk tjej som dykt upp också eftersom jag inte kände mig helt komfortabel med den ryska säkringstekniken. Isen var stenhård. På andra repan blev det lite brantare och kändes delvis som att slå i cement. Halvvägs upp upptäckte jag att två av mina tre säkringsskruvar var igenisade så jag fick hänga upp mig och tina dom. Ungefär när jag kunde fortsätta igen så trillar killen som leder upp till vänster om mig ner för andra gången!

Grabben som inte är rädd för att ta ett förstemansfall.

Jag hackade mig upp den sista biten och kunde ta upp resten av replaget. Grabben vände. Måste ändå säga att jag är imponerad över hur orädda de var och bara prövade på att göra allt möjligt.

Irina kommer uppför andra repan.

Sedan var det dags att fira av så jag förklarade att vi skulle göra en abalakov. Irina förstod vad vi skulle göra och såg faktiskt något skeptisk ut vilket jag blev lite förvånad över eftersom jag iallafall fått för mig att abalakoven uppfanns av en ryss. Själv är jag väldigt förtjust i abalakovs och skruvade lite raskt ihop en. Tur nog behövde jag inte skämmas utan träffade på första försöket. Sedan skickade jag ner mina andrakvinnor innan jag gav mig ner själv för att rensa hela fallet från alla skruvar och slingor som satts upp under dagen. Jag var tung som en elefant när jag kom ner. Väl nere var ryssarna i full färd med att demonstrera för Gina hur man vänder på is och självklart fick jag mig också en noggrann demonstration. Man tar helt enkelt en isskruv. Helst inte vilken isskruv som helst utan ett hemmabygge med ett extra hjul längst ut där man kan fäst och samla ett långt repsnöre. Sedan arrangerar man detta så att när man har firat ner och drar ner repet så snurrar skruven upp. Jag hade sett detta med vanliga skruvar på bild och alltid undrat hur bra det kan fungera egentligen. Det visade sig också att det inte fungerar så bra om man bara skruvar i skruven, utan man måste först skruva in en skruv en gång och sedan skruva in rapellskruven. Den måste nämliga skruva ut sig ganska lätt för att det hela ska fungera. Annars står man där utan vare sig skruv eller rep.

Irina demonstrar rapellskruven.

Efter detta bestämde sig solen för att gå ner bakom berget och det blev snorkallt. Vi började packa ihop sakerna. Gina sprang i förväg för att hinna med en färja till Tromsö. Jag och Irina gick tillbaks sist. Det visade sig att det ändå gick att kommunicera hyfsat på engelska. Hon förklarade att hon var ”mountaineering instructor” i Kaukasus och hur hon engagerat sig i att utveckla den kvinnliga bergsklättringen i Ryssland. Jag hade fått höra av mannen med den kluriga dialekten att under Sovjettiden var det förbjudet för kvinnliga klättrare att åka på expeditioner utan manliga deltagare vilket överraskade mig lite grann. Att jag blev överraskad är väl troligast ett tecken på att jag är väldigt dåligt insatt. När vi kom upp till bilarna visade det sig att Gina lyckats låsa in bilnycklarna i bakluckan innan hon låst upp bilen. Det tog ryssarna 7 minuter att bryta sig in i bilen! Och då påstod de att den manick de använde inte var optimerad för biltypen. Detta var helt enkelt en väldigt intressant och spännande dag som inte var slut än!

Så här gör man för att ta sig in i bilen när man låst in nycklarna i bagageluckan.

Tur nog startade ryssarnas buss trots den kalla temperaturen. Det hade tagit dem två dygn att köra från Moskva i denna buss, som jag helst inte hade tillbringat ens två timmar i. Klätterentusiasmen kunde man verkligen inte missta sig på! När vi kom tillbaks till Fjellkysten blev jag och Gina inbjudna på ryskt te och diverse olika ryska kex och godisar. En rysk tjej brassade te på Jetboilen på rummet och vodkaflaskan stod förstås bredvid! De var väldigt intresserade av hur tjejer klättrade i Norge och Sverige och vilka satsningar som gjorts där och vi pratade ganska länge om detta och hur de olika klätterkulturerna var. Det tog lite extra tid eftersom allt skulle översättas mellan ryska och engelska hela tiden. Faktum är att det finns många likheter mellan Norska Klätterförbundets satsning på tjejer de senaste åren och det som Irina vill driva och det var intressant att höra om detta och vi diskuterade också möjligheten att göra något gemensamt i framtiden.

Ryssarna demonstrerade också med stor entusiasm diverse spännande klätterprylar som de brukade använda. Till slut var jag tvungen att fara och i present fick jag en fin liten rysk pippi. Det var en väldigt inspirerande dag och som vanligt upptäcker man att folk från andra ställen är mer lika en själv än vad man i sin enfald tror.

En heavy-weight version av vajer för att rycka ut bankeboltar.

I kombination med slingor med ringar på en variant på stegar (man fäster krokarna frampå benet i ringarna för att komma upp i stegarna).