Trots att vi försökt halva lördagskvällen åt att kolla väderrapporter och kolla i topptursboken så hade vi på söndagsmorgonen fortfarande inte lyckats bestämma oss för vart vi skulle åka. På lördagen hade vi sett att det egentligen var väldigt mycket snö norr om Narvik, men eftersom vädret verkade bli sämre där började vi ändå kolla på turer söder om Narvik. Till slut hade vi iallafall kommit fram till att vi skulle antingen till Rånkeipen eller Meraftestinden. På söndagsmorgonen var det mycket riktigt molnigt norrut. Vi lyckades fortfarande inte bestämma oss för vart vi skulle fara så till slut lastade vi helt enkelt in allt i Tylers bil och började köra söderut. Vid Skjomenbron delade sig alternativen och plötsligt var vi på väg över bron och mot Rånkeipen. Under Rånkeipen upptäckte vi dock att det inte såg ut att ligga så mycket snö där som vi kanske hade hoppats på. Efter ytterligare velande bestämde vi oss helt enkelt för att köra till Meraftestinden istället. Sagt och gjort for vi tillbaks till Skjomenbron och in i Skjomen. Att köra in i Skjomen är en ganska speciell upplevelse. När man kommer längre in längs fjorden reser det sig stora väggar. Nu skulle vi ändå in i Sørskjomen där väggarna slutar rätt ned i fjorden. På lite plättar här och var finns det mot allt sunt förnuft små hopar av hus dit det rimligtvis måste gå att ta sig bara med båt. In i Sørskjomen går det dock en ringlande väg varifrån man kan snegla upp på topparna om man dubbelviker sig i bilen. Ett ställe man kan åka till bara för sightseeing. Men nu skulle vi alltså upp på Meraftestinden.
Fixande och donande vid bilen. Här börjar man vid havsnivå.
Till höger om lyktstolpen kan man skåda toppen på Meraftestinden.
Efter lite förvirrat kringflackande bland älgspår och gårdar kom vi upp på traktorvägen som snirklar sig upp genom skogen nästan till trädgränsen. Förutom oss var det spårat av två tidigare skidåkare och en järv! Efter en liten bit i en bäckravin kom vi upp till kalfjället och kunde spana upp mot Meraftestindens topp.
Tyler jobbar sig uppför traktorvägen.
Meraftestinden såg plötsligt mindre inbjudande ut när man såg snöplymen som lyfte från toppen. Att den fortsätta färden dessutom skulle gå i skugga kändes inte heller särskilt lockande från vår soliga plats. På vår högra sida reste sig istället Gagnesaksla vars sydsida badade i sol. Tvärtemot vart man kanske skulle kunna tro kändes snön mjuk och fin under skidorna. Vi kom snabbt överens om Gagnesaksla måste vara dagens bästa alternativ och gav oss av uppför backen.
På väg mot Gagnesaksla istället. I solen! Självklart har jag alltid mohikanfrisyr när jag är på vilda äventyr.
Tyler torkar svetten ur pannan efter den första branta stigningen. En välförtjänst fikapaus!
Erik blev plötsligt pigg som en mört och skuttade likt en gasell uppför sluttningarna medans vi vanliga dödliga (jag och Tyler) försökte att inte halka efter allt för mycket.
Man skulle kunna tro att Tyler nu står på toppen. Men eftersom jag är på väg till toppröset när jag vänder mig och tar denna bild på honom måste vi dra slutsatsen att så inte är fallet. Toppröset måste rimligtvis stå på bergets högsta punkt även i Norge. Eller?
Strålande utsikt! Strålande sol! Strålande dag! Superlativen haglar på toppen!
En blåsig "panoramafilm" från toppen. Söderut (efter man passerat Erik på filmen) ser man bland annat Stetind, Norges nationalfjäll.
Jag med Frostisen i bakgrunden. Vilken fin glaciär!
Tyler ger sig av nerför sluttningarna.
Erik lägger första svängarna ner i den stora grytan.
Efter den fina grytan var vi tyvärr tvungna att ge oss in i skuggan och ta oss ned i en bäckravin. Efter lite avslutande djungelskidåkning och bäckvadningar så kom vi tillbaks till bilen och kunde skåda de stora väggarna på nytt under färden ut från Skjomen.
Här är den beryktade Gagnesrännan. Inte lika skräckinjagande som jag tänkt mig, men dock respektingivande! Kanske en annan gång...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar