Blåsigt i Lunndörren, spräckt läpp i Klövsjö och full rulle på Sylarna

Förra året blev det med tre veckors varsel annonserat alpin tjejträff på Sylarna. Som gammal sylsäsongare blev jag genast sugen på att fara men eftersom man numera jobbar så blev det för svårt att få ihop resan på så kort tid. Desto roligare när jag i höstas upptäckte att Girls Get Higher nätverket planerade en repris. Jag kände att jag gärna ville bidra till detta initiativet och hörde av mig till tjejen som tagit tag i det hela och erbjöd mig hela något bildspel eller visa lite stegjärnsteknik eller dylikt. Det slutade med att jag fick erbjudande om att vara med och hålla klätterworkshopsen vilket jag tyckte lät skoj. När jag ändå skulle till Jämtland kändes det som en god idé att hitta på lite fler saker. Jag hade hört talas om Lunndörren och spanade runt på Östersunds klätterklubbs hemsida och konstaterade att det fanns med svenska mått långa isfall som såg riktigt skojiga ut. Snart så hade jag lurat med mig Maria och Johanna hoppade också på tåget. På lördag morgon anlände jag och Johanna till Östersund och Maria plockade upp oss på tågstationen (tåget var bara 30 min försenat, tyvärr fanns det ingen el på tåget eftersom vagnen var felkopplad så Maria fick snällt valla sin hund runt stationen i 25 minus). Efter en hel del fixande i Marias lägenhet och på stan så lyckades vi trycka in all packning i bilen och fara iväg. Till Johannas förtjusning körde vi på isvägarna.

Så här spännande är det att köra på isvägarna i Östersundstrakterna.

Resan tog lite längre tid än planerat och till slut spände vi på oss skidorna vid fyrasnåret och gav oss iväg längs leden som leder in till Lunndörren, ett pass söder om Vålådalen. Vi dubbeldrog Marias nyligen införskaffade pulka som kom väl till pass när vi skulle transportera alla klätterprylarna de 10 km in till Lunndörren. Vädret var strålande, sol och vindstilla. Sista biten fick vi dock gå i mörker.

Fint fjällväder på vägen in till Lunndörren.

Några skavsår fick tas hand om innan vi gick de sista kilometrarna i mörker.

Morgonen därpå var inte vädret på lika gott humör. Vi knatade bort mot Mittpasset där de tuffaste fallen ligger, 2 km från vindskyddet där vi campade. Längs vägen passerar man Stora Rännan som vid det här laget bestod till stora delar av snö och inte så mycket av is. Mittemot fanns ett ganska inbjudande fall, kanske något högt upp på fjällsidan men framförallt med en stor snödriva hängandes längst upp. Efter en stigning för att komma upp i Mittpasset kunde vi se fallen som ligger ganska långt in i passet.

Vi gör oss redo att för att gå och leta efter is.

Fallen längs in i Mittpasset.

Tyvärr hade det börjat blåsa ganska så rejält vid det här laget och detta i kombination med att vi kommit iväg lite sent resulterade i att vi vände om. Detta visade sig vara ett klokt beslut då det någon timme senare blåste så mycket så att det var svårt att stå upp i vindbyarna utanför vindskyddet. Efter lite transceiverövning käkade vi middag och packade i ordning alla väskor för att kunna komma iväg och klättra tidigt morgonen därpå. Vissa väderfakta i sms från omvärlden tydde kanske på att detta var lite optimistiskt men hoppet är det sista som lämnar en. Under timmarna som följde ökade vinden mer och mer. Något i vindskyddet i kombination med vinden lät som kyrkklockor när en vindstöt kom in, sedan övergick det till ett riktigt ”vroooooom” istället. Det var vid det här laget helt befogat att använda vindskyddet som nödutrymme.

På morgonen var det bara att sätta igång och skotta bort den meter snö som låg utanför dörren. Vi gick ut och kände på vindstyrkan i omgångar. Det var precis så att man kunde hålla sig stående i vindbyarna om man ställde sig i fördelaktig position. Vi behövde inte fundera på om vi skulle kunna klättra eller inte. Nu var snarare frågan om vi skulle kunna ta oss ifrån vindskyddet eller inte. Vi skulle ändå behöva gå ut dagen efter för att hinna vidare till Sylarna. Efter att ha packat ihop alla pryttlar och väntat ett tag på att se om vinden skulle mojna (vilket den inte gjorde) så bestämde vi oss för att göra ett försök. Vi tog på oss selar och gjorde en ögla bak på pulka för att kunna hålla emot den i vinden. Vi skulle köra lätt utför i en fantastisk medvind. Jag var faktiskt så imponerad av vindstyrkan att jag började gå med isyxa för att kunna self arresta om jag höll på att blåsa bort. Marias skidor spände vi på pulka direkt och efter 5 meter åkte min ena stighud av så jag fick också ta av skidorna och gå istället. Det var nog lika bra det eftersom Johanna emellanåt höll på att blåsa iväg på sina skidor. Efter att ha flugit omkring som plockepinn några gånger så lyckades vi få ihop en ganska lyckad uppställning där Maria gick framme och drog pulkan och jag gick bakom inkopplad i en slinga och höll emot. Mitt i alltihopa såg Maria björnspår. Det glömde jag bort direkt medans Maria och Johanna gick och såg björnar bakom varje sten. Det var inte förrän i bilen som vi kom på att björnar ligger i ide på vintern! Efter några kilometer kom vi ut ur passet och vinden antog en mer behaglig styrka. Nu fick vi snart en sidovind istället och så dålig sikt att jag fick gå framför och spana efter kryssen medan Johanna och Maria dubbeldrog pulkan. Till slut kom vi in i björkskogen och var nog ganska lättade allihopa när vi nått bilen.

Vi har äntligen kommit ur passet och vinden lugnar sig.

Dagen efter tänkte vi att det skulle bli lite isklättring iallafall. Vi for ner till Klövsjö och Fettjeåfallet som enligt rapporten på Östersunds KK:s hemsida skulle ha ”drömförhållande”. Mycket riktigt visade sig de två isfallen som bildas där vara i riktigt fin form. Vi valde det högra som har en bred, brant och inbjudande sistarepa som jag paxade. När Johanna kom upp till fallen upptäckte hon att hon tappat sin klocka. Efter att ha sprungit runt vid fallet och tillbaks en bit längs stigen var vi tvungna att konstatera att den nog skulle bli omöjlig att hitta i djupsnön. Johanna ledde upp första repan.

Johanna ger sig av uppför första repan.

Det första som händer när Maria kliver upp på isen är att hon träffar sin tand med isyxan och slår bort en flisa. När vi kommit upp till Johanna kollar vi ut en linje uppför slutväggen och jag beger mig uppåt. Klättringen är verkligen superfin.

Jag på nedersta delen av andra repan. Ser ut att vara precis innan jag blodar ner fallet.

Kanske 10 m upp i det branta så blir det en dishplate när jag slår i yxan. Jag bestämmer mig för att slå bort den för att vara säker på att yxan sitter innan jag hänger mig i den. På något vis lyckas jag slå så att jag accelerar en isbit rakt in i ansiktet och plötsligt spottar och fräser jag blod. Efter några första panikslagna sekunder inser jag att jag inte har slagit ut framtänderna. Jag drar i en isskruv och hänger upp mig så att jag kan känna efter lite mer vad som hänt. Det är bara att konstatera att överläppen är spräckt. Tur i oturen så är Maria ambulanssjuksköterska och meddelar nerifrån att det inte kommer spela någon roll om det dröjer en liten stund innan hon tar hand om det. Efter att ha hämtat mig en liten stund bestämmer jag mig för att klättra vidare. Efter några meter så inser jag att jag är ganska matt efter blodchocken och jag har inte direkt lust att ta ett förstemansfall ovanpå så det blir att vända. Klantigt. Vilken besvikelse på ett sådant fint fall. På vägen hem stannar vi i Åsarna och Maria tar hand om mig på handikapptoaletten. Efter att ha passat ihop amorbågen så blir jag ihoptejpad och får äta maten i små små bitar eftersom läppen är ganska svullen. Det är ganska svårt att dricka också utan att blöta ner tejparna.

Morgonen därpå trycker vi återigen in packningen i bilen och far iväg mot Storulvån. De senaste månaderna har det pågått någon sorts maildjungel och det är riktigt trevligt att äntligen få ett ansikte på Erika och Helena när vi kommer till Storulvån. De verkar tycka att det är kul att se mig också trots att mina läpptejpar påminner om en Hitlermustasch. Snart anländer också Sara. Vår sista coach/organistör/whatever är en annan Johanna som anländer dagen efter. Den ursprungliga planen är att hela gänget ska dra upp till Sylarna direkt, men eftersom vädret inte är mycket mer fördelaktig här än det var i Lunndörren så tar vi ett beslut om att vara kvar på Storulvån en natt. Det är ca 30 tjejer från olika ställen i Sverige som har kommit till Storulvån för att vara med på den alpina tjejträffen. På eftermiddagen drar vi igång olika workshops i klättring, lavinkunskap och bivackbygge. På kvällen blir det bildspel om Denali och turplanering. Dagen därpå far hela gänget upp till Sylarna. Tyvärr så är det fortfarande blåst, snö och dålig sikt och det kommer vara så dagarna som följer, trots vårt eviga hopp om nästa dags ”väderlucka”, som dock hela tiden flyttar sig en dag framåt i tiden. Det hindrar dock inte tjejerna från att dra ut på de turer som är möjliga att göra och Herrklumpen, Fruntimmersklumpen och Vaktklumpen blir välbesöka. Det går att hitta fin snö om man åker på rätt ställen, även om det kan vara lite svårt att se i whiteouten. Vi matar på med workshops på olika teman och på klätterbitarna över vi bland annat self arrest från Sylarnas tak, bygger snöankare och över steg- och isyxteknik.

Det översnöade taket på Sylarna kom väl till pass för att öva self arrest och snöankare.

Tjejerna testar att säkra från sina snöankare.

Det är härligt att se att stämningen är på topp trots att det inte går att genomföra de turer som folk har gått och planerat för de senaste veckorna. På söndagen blir det slutligen en liten lucka i vädret och vi drar upp mot Sylmassivet i hopp om att det ska lätta ytterligare. Men efter två timmar drar det igen istället och Syltoppen har faktiskt inte setts till en enda gång på hela träffen! Vi som dragit upp får oss iallafall ett fint skidåk ned från Djävulspinacklarna respektive Vaktklumpen innan det är dags att dra ner mot Storulvån igen. Det bästa från tjejträffen var att lära känna så mycket nytt trevligt folk och att se så många alpinsugna tjejer. Sylmassivet står kvar och väntar tills nästa gång, förhoppningsvis med bättre väder!

Jag och Marre klättrade iallafall lite snö på Herrklumpen. En linje som kallas Sjuan.